fredag 4 februari 2011

Ah, men va fan?!

Aka-porr heter det visst. En term som beskriver det som det frossas i av dem som lider av något som närmast torde kunna betecknas som en tvångsmässig, närmast sjuklig vurm för akademiska mijlöer. Tänk Oxford. Jag antar att filmer som I döda poeters sällskap och böcker som Ondskan faller in under detta begrepp.

En annan kulturtrend är denna med vampyrer, spöken och annat jox. Vuxna människor verka gilla att läsa sagoböcker där patologiska idioter snaskar på andras halsar och frossar i deras kroppsvätskor.

Kombinerar man dessa tu får man Amanda Hellbergs bok Döden på en blek häst, en bok som nästan (tack Feuerzeug för att du bidrar med något annat) enhälligt hyllas både i gammelmedia och i blogosfären. Till och med herr Thente i DN hyllar. Och jag undrar: vad är grejen?

Alla mäniskor i den här boken är antingen mystiska, skrämmande, överdrivet känslosamma eller bara dumma i huvudet. Och hela persongalleriet är litterära arketyper - vi har både en Mr Darcy, den excentriske och känslosamma gaykillen och den manschauvinistiske professorn. Storyn är förutsägbar, språket överlastat av adjektiv och skrämseleffekterna ickfungerande. Jag är kanske för smart för den här boken, men varje gång Hellberg bygger upp till en överaskande vändning har jag redan fattat för länge sedan vad det handlar om.

Boken inneåhåller flera helt omotiverat (tänkt) läskiga passager. Varför t.ex. blir Majas morsa mördad på ett sätt som om hon var med i 90-talsskräckisen Candyman? Ett mord som man aldrig får sin lösning. Det hade varit mer trovärdigt om hon bara hade dött i sömnen eller druknat i sina egna spyor.

Någon säger kanske: ok, du gillade inte boken, men kan du inte försöka vara lite nyanserad och saklig? Svaret är nej. Nyanserad har jag redan varit och jag hade utlovat en praktsågning.

Jag skulle kunna var arg på något som faktsikt betyder något, som att jämställdheten på min ena arbetsplats liknar den 1985, eller att folk på min andra arbetplats kommer in och frågar efter pojkiga födelsedagskort. Men det här är nu en gång en bokblogg och då är det främst böcker som ska sågas. Och därmed basta. Och punkt.

7 kommentarer:

  1. Tack själv och hurra! Visst kan man känna sig elak hur bra man än sågar, men så länge man är ärlig är det faktsikt helt rätt. Ingen tjänar på falsk blygsamhet, inte ens i sådana här fall.

    Jag håller med om att den (i femtio sidor iaf ;) kändes klyshig och bekant. Och att alla personer var utstuderade.. Skönt att någon mer reagerade negativt.

    SvaraRadera
  2. Hear hear! Jag håller fullständigt med dig. Vilken smörja.

    SvaraRadera
  3. Men jag ser att du läser Sarah Waters senaste. Där har du en bok som är välskriven och ger en krypande obehagskänsla. Jag har inte läst Hellbergs bok, men Främlingen i huset är lysande! /Therese

    SvaraRadera
  4. Så skönt för dig att din förra arbetsplats hade en jämställd anno 1985. På den tiden kom man i alla fall ihåg att det hade funnits en kvinnokamp. Sedan kom 90-talet och 2000-talet.. (ok, hoppas att det framgår att jag är ironisk och menar att utvecklingen verkar ha gått bakåt på många ställen)

    SvaraRadera
  5. @Bokomaten: du har en poäng. Kanske skulle jag har skrivit 1965.

    SvaraRadera
  6. Om du vill ha "riktig" skräck (och vill ge Amanda Hellberg en chans till...) skulle jag rekommendera Styggelsen istället, hennes första bok. Om Döden på en blek häst kanske är en mysrysare så är Styggelsen en riktigt äcklig, hemsk historia. Inte kalla-kårar-rysare-med-skrämseleffekter ens utan bara mardrömsaktig, påtaglig äckelskräck. Där är det inte det övernaturliga som är värst heller, utan själva händelserna. Jag gillade förvisso Döden på en blek häst också, men det är markant olika sorters böcker och jag tycker Styggelsen är bättre.

    SvaraRadera
  7. @Eli: jag är inte den som inte kan omvärdera och ge en föfattare en ny chans. Jag lägger ditt tips till min mental tipslista

    SvaraRadera