Flickan med glasfötter av Ali Shaw

Hos Bokbabbel läste jag om Flickan med glasfötter av Ali Shaw och blev ordentligt sugen på att läsa den. Den fanns dock inte i sortimentet hos den bokhandel jag jobbar i, så jag fick gå till en konkurrent (förlåt, min chef, om du läser detta). Det är emellertid inget jag ångrar, det var en riktigt bra bok.

Boken utspelar sig på en fiktviv ögrupp som heter S:t Hauda's land. Märkliga saker utspelar sig på dessa öar: ett underligt djur förvandlar allt det tittar på till vitt, det finns nötboskap med malvingar, stora som trollsländor och människor förvandlas till glas. Det är precis detta som håller på att hända med bokens ena huvudperson - Ida MacLaird. Boken skildra hennes kamp mot glaset och hennes kärlek till den andra huvudpersonen - Midas Crook - en enstöring och fotograf som kämpar för att inte bli lik sin döde far.

Precis som Bokbabbel vill jag dra paraleller till Haruki Murakami i Ali Shaws förmåga att beskriva övernaturliga saker utan att det känns krystat eller fånigt. Jag skulle också vilja jämföra boken med Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger i dess sätt att skildra en kärlek som kämpar mot det oundvikliga. Det här är en riktigt bra bok som man längtar tillbaka till varje gång man lagt den ifrån sig; en vacker saga i alla avseenden. Mitt råd till dig är: läs Flickan med glasfötter innan alla andra upptäcker hur bra den är och den blir hajpad (än så längen verkar det mest vara på vissa bokbloggar som den höjs till skyarna), jag ger den en femma.

En läsupplevelse utöver det vanliga

Igår kväll läste jag Jonathan Safran Foers nya roman Tree of Codes. Det var verkligen en läsupplevelse utöver det vanliga. Safran Foer har tagit sin favoritroman, The Streets of Crocodiles av Bruno Schultz och klippt bort ord på varje sida för att skapa en ny berättelse. Sidorna är alltså fulla av hål. Berättelsen som berättas är berättad på det viset att man måste läsa mellan raderna för att förstå vad det handlar om. Och detta kan man ju också göra i rent bokstavlig bemärkelse; i tomrummen ser man ord från andra sidor. Berättelsen är mycket vacker och kan nog läsas på flera sätt. Och eftersom boken går såpass snabbt att ta sig igenom, så är jag säker på att jag kommer läsa den fler gånger. Kanske rentav de närmsta veckorna.

Hjälp mig att knäcka koden

Jag fick Jonathan Safran Foers nya, Tree of Codes i julklapp. Men ärligt talat förstår jag inte hur man ska läsa den. Om någon har ett tips får ni gärna dela med er.

Jag tror att jag har hittat en ny favorit

För en tid sedan läste jag min första Torgny Lindgren. Det är inget jag ångrar, tvärtom. Nu har jag läst ytterligare en, det blev Norrlands akvavit.

En gammal föredetta väckelsepredikant vid namn Olof Helmersson reser tillbaka till det inre av Västerbotten efter en 45-årig frånvaro för att avfrälsa de han frälste 45 år tidigare. Han har helt ernkelt kommit på att Gud inte finns. Problemet är bara att alla frälsta redan har sekulariserat sig själva, alla utom två. Och när det kommer till denna lilla rest av församlingen finns det andra hinder i vägen för att Olof Helmersson ska kunna uträtta sitt ärende.

Dialogerna, människoporträtten och stämningen är alldeles underbara i denna lilla bok (den mäter bara 222 sidor), det enda som inte får mig att sätta en femma i betyg är att jag hade önskat lite mer handling och lite mindre religiöst dravel. Jag kommer emellertid fortsätta att läsa Lindgren, jag tror att jag har hittat en ny favorit.

Darling river rann över mitt huvud

Häromdagen började jag läsa Sara Stridsbergs Darling river. De första femtio sidorna hade jag svårt att avgöra om jag tyckte att boken var lovande eller bara märklig. Efter några sidor till bestämde jag mig för att jag helt enkelt inte fattade något. Jag läste en liten bit till för att se om jag skulle börja haja något, men icke. Jag gav upp. Det här var inte min typ av bok. Nope.

Hoppla, jag har blivit awardad!

Jodå. Så här i juletider skördar nog folk mest granar. Men jag skördar lagrar. Jag har blivit awardad igen (okej, jag vet att awardad kanske inte är ett riktigt ord)! Den här gången handlar det om Beatiful Blogger Award och det är Joanna på bloggen och dagarna går... som har förärat mig denna utmärkelse. Jag tackar ödmjukast och lyfter lite snyggt på hatten, Joanna. Reglerna stipulerar att den så får priset gör två saker: berätta sju saker om sig själv och skicka priset vidare till sju andra bloggare.

Håll i hatten, för här kommer sju oumbärliga fakta om mig:

1. Jag kan binda in böcker. Eller har kunnat. Jag gick en kvällskurs en gång och band in några volymer, men jag har väl i sanningens namn glömt en del.
2. Jag har en gång spelat gitarr (och tappat noterna på golvet mitt i en låt) i direktsänd radio
3. Jag har sprungit en mil på 37 och en halv minut en gång för ett och halvt år sedan (skryt, jag vet)
4. Jag är svag för katastroffilmer (The Day after Tomorrow är den bästa)
5. Jag älskar jazz
6. Jag tycker att julens två viktigaste ingredienser är portsvinscheddar och Frank Sinatras julskiva
7. Jag älskar att bada bastu

Och nu: sju andra bloggar som jag tycker ska ha den här utmärkelsen (jag väljer att inte motivera, utan låter bloggarna tala för sig själva):

1. Illussionernas blogg
2. Hannah och hennes blogg
3. Kafka på Jobbet
4. Holly Hock
5. owlit
6. Stringhyllan
7. Daniels photoblog

Där har ni sju bloggar som ni definitvt ska lägga till i er bloggläsare.

Bokrecension: Maria & José av Erlend Loe (text) och Kim Hiorthoy (bild)

José bor i Marias öra. José älskar Maria. Problemet är bara att Maria inte vet att José existerar. Han ser till att hon mår bra. Han rakar håret på hennes ben, han jagar och sätter ett skott i pannan på alla bakterier och virus som vill göra henne sjuk och varje kväll spelar han cello för henne. En dag blir Maria gravid och detta förändrar tillvaron både för Maria och José.

Det här är en underbar liten bok (den tog ungefär 15 minuter att läsa). Det är en Erlend Loe i toppform vi möter. Bilderna av Kim Hiorthoy är också väldigt fina.

Gillar man Loes andra böcker ska man definitivt ägna en kvart/tjugo minuter åt att läsa Maria & José. Den får en femma av mig.

Bokrecension: Let the Great World Spin av Colum McCann

Några av de bästa läsupplevelserna jag har haft har jag fått när jag bara har ramlat över en bok jag aldrig har hört talas om tidigare. Då blir min läsning helt opåverkad av förutfattade meningar och förväntningar. Let the Great World Spin av Colum McCann hittade jag bland de engelska pocketböcker vi rear ut i den bokhandel jag jobbar i.

Vi får följa ett antal människor i New York vars liv knyts samman på olika vis. Som en röd tråd genom de olika berättelserna finns fransmannen Philippe Petits promenad på lina mellan de två tornen i World Trade Center i augusti 1974. Det är dock ingen novellsamling det handlar om; berättelserna hänger ihop och i flera fall får vi följa samma händelseförlopp ur flera olika perspektiv.

Det här var en riktigt bra bok och jag kan rekommendera alla som gillade New York-romantiken i böcker som Jonathan Safran Foers Extremt högt otroligt nära, Joseph O'Neills Netherland eller Siri Hustvedts Vad jag älskade att abslolut läsa Let the Great World Spin. Den får en fyra av mig.

Bokrecension: No och jag av Delphine de Vigan

Jag lovade i ett tidigare inlägg att leverera en recension av Delphine de Vigans No och jag och jag är inte den som sviker ett löfte, nejnejnej. Således:

No och jag handlar om en trettonårig överintelligent flicka i Paris som ska hålla ett föredrag om hemlöshet. För att få stoff till detta föredrag söker hon upp en hemlös tjej - No - och intervjuar denna. Naturligtvis skapas ett band mellan de två tjejerna och naturligvis frågar huvudpersonen - Lou (lite förvirrande med No och Lou, jag vet) - sina päron om No (alltså den hemlösa) kan få flytta in hos dem för en tid. Jag ska inte spoila mer av handlingen, men jag kan säga så här: vad tror du kommer hända, hur tror du att boken kommer att sluta? Just precis det händer och exakt så slutar boken. Det är alltså min kanske största invänding mot No och jag; handlingen är förutsägbar. Vidare så är huvudpersonen inte särskilt trovärdig. Varför ska hon t.ex. vara överintelligent och tretton år? Jag hade köpt det mer om hon helt enkelt hade varit typ sjutton (dvs lika gammal som hennes "pojkvän" och i princip lika gammal som No).

I någon mån har väl boken sina poänger. Jag kan bara inte komma ihåg vilka just nu. Jag vet att det här låter som en solklar tvåa eller rent av etta, men faktum är att jag, precis när jag hade läst klart boken för två veckor sedan, gav den en trea i min läsdagbok och jag har bestämt mig för att låta det första intycket få bestämma min beytgssätning. Annars är risken stor att jag drar ner mitt omdöme av en annars okej bok bara för att det är kul att såga. Missförstå mig rätt, det är inte så att jag inte tycker det jag skrev om boken ovan (jag tyckte det även direkt efter läsningen), men jag verkar ha glömt bort de förmildrande sidorna.

Nåväl. Vi diskuterade boken ifråga i den bokcirkel jag är med i och de flesta tyckte väl ungefär som jag: att boken visserligen var trevlig och lättläst, men också förutsägbar och lite tradig.

De tre mest lönsamma boklådorna

Jag läste en intressant artikel på Svensk Bokhandels hemsida. Den handlade om lönsamhet i boklådor. De största kostnaderna är ju de för personalen, så ju mer en butik kan dra ner på dessa, desto bättre lönsamhet (ja, kanske inte rikigt så enkelt). I artikeln finns en topp-tre-lista över de mest lönsamma boklådorna i Sverige under 2010. Butikerna ligger (i nämnd ordning, 1-3) i Halmstad, Farsta och Mora. Jag undra om detta säger något om befolkningen på dessa orter, eller bara om butikernas effektivitet. Är det så att folk i Halmstad, Farsta och Mora är lite mer belästa än riksstnittet (eller är de bara bättre på att köpa hyllvärmare)?

Lustläsare eller planeringsfreak?

Jag noterar att många fellow bokbloggare uttrycker sig i termer av att planera sin julläsning. Det skulle aldrig funka för mig. Jag är alltför mycket av en lustläsare. Jag vet aldrig vad jag ska kännna för att läsa efter den bok jag håller på med. Ofta har jag en idé om vad jag ska ta mig an härnäst, men det slutar ofta med att det blir något helt annat.

Hur funkar du? Är du en spontan lustläsare eller en mer planerad som kan göra listar på vad du ska läsa (och sedan hålla dig till dem)?

Vilken dag som helst...

...kommer jag skriva ett intressant inlägg här. Jag har snart jobbat 12 dagar i sträck och helt enkelt inte hunnit skriva något. Om inte annat så skulle jag ju kunna lämna en rapport från lördagens bokcirkel eller dra några anekdoter från bokhandeln. Som sagt, vilken dag som helst nu....

Vådan av att läsa långsamt

Jag är ingen direkt snabbläsare, det har jag aldrig varit. Jag läser mycket och ofta, men inte särskilt snabbt. Min flickvän kan läga sig på soffan och i princip sträckläsa en bok, det funkar inte för mig. Ibland kan det vara frustrerande. Den bok jag just nu håller på med nu är på engelska, inte särskilt svår engelska, men det räcker för att dra ner lästempot lite grand. Texten är rätt tät också. Sammantaget gör det att jag knappt tycker mig komma någon vart. På bussresan till jobbet brukar jag i vanliga fall hina läsa c:a 10 sidor, idag han jag 4, trots att jag läste hela tiden. Är man så rastlös som jag är och hela tiden har en massa andra böcker som står på tur för att läsas är det här långsamma tempot enormt frustrerande och det har ibland lett till att jag slutat läsa en bok, trots att jag gillat den i övrigt.

Adlibris köpförslag - ett mysterium

När man köper böcker på nätboklådor får man ju alltid förslag på vad man skulle gilla enligt principen: andra som har köpt den här boken har också köpte de här. Det är en ganska bra grej tycker jag och slående ofta stämmer dessa förslag väldigt bra överens med min egen smak. Men ibland blir det konstigt (dock kanske inget direkt mysterium som inläggets rubrik låter antyda, det skrev jag mest för att jag tänkte att det skulle locka läsare).

Jag håller just på att läsa Let the Great World Spin av Colum McCann och jag klickade fram den på Adlibris för att kunna ladda ner en bild. Till höger i skärmbilden syns fem köpförslag. Det första är rimligt, Freedom av Jonathan Franzen, en bok jag redan har hemma i hyllan. Förslag nummer två till fyra är alla tre delarna av Stieg Larssons Millenniumtrilogi. De är visserligen böcker jag har läst, men de känns ändå inte riktigt i samma still som McCanns bok. Hade det varit en av titlarna i trilogin kunde man ju ha hänvisat till slumpen, men allihop! Det fjärde alternativet är en bok som heter Övervakning och straff: fängelsets födelse av Michel Foucault. Här någonstans börjar jag undra vad det är för bok jag gett mig in på. Hade det varit så, att Adlibris förslag baserades på vad de senaste köparna av Let the Great World Spin hade köpt hade det varit en sak, men jag antar att urvalet baseras på vad som har varit vanligast bland tidigare köpare. Det hela är ganska märkligt.

Ännu ett överintelligent franskt barn från Sekwa

Jag har precis avslutat läsningen av ännu en fransk, tokprisad roman utgiven på förlaget Sekwa med en överintelligent flicka i huvudrollen. Den här gången handlade det om No och jag av Delphine de Vigan. Jag kan inte säga att jag är imponerad, dock är jag inte lika skeptisk som förra gången. Jag fattar inte rikigt grejen den här gången heller. Mer kommer jag dock inte att skriva nu; boken är till den bokcirkel jag är med i och vi ska diskutera den på lördag om en vecka, så jag väntar med att recensera till efter det.

Tematrio - julklappsönskningar

Lyrans tematrio den här veckan handlar om julklappsönskningar. Så tomten, hear me out:

1. Jonathan Safran Foers nya bok Tree of Codes.
2. Jonathan Safran Foers nya bok Tree of Codes.
3. Jonathan Safran F... okej jag ska komma på något mer. Hmm.....tja...fred på jorden kanske.

Jag har förlorat min e-boksoskuld

Först var det här tänkt som en recension i två delar - dels av boken jag läste (Bram Stokers Dracula) och dels av e-boken som som sådan. Nu läste jag inte klart boken i fråga, varför det här bara blir en recension av e-boken i sig.

Jag tycker att det är en väldigt spännande utveckling vi har framför oss. I USA står e-böckerna för 6-7% av den samlade bokförsäljningen idag. Det stora landet i väst ligger några år före på den här fronten, så det finns ingen anledningen att tro att utvecklingen kommer gå åt samma håll i Sverige. I synnerhet inte när vi är ett av de länder i världen som har flest mobiltelefon- och internetanvändare per capita.

Innan jag skriver vad jag tyckte vill jag nämna att jag läste på min smartphone (för den teknikintresserade: en HTC Desire med e-boksappen Aldiko), inte på en riktig läsplatta eller tablet (surfplattor kallas ju de senare också, men jag tycker det är en lite missvisande term; det är ju inte bara surfa man kan göra på den). Appen jag använde fungerade bra och den hade en smart funktion där man enkelt kunde anpassa skärmens ljusstyrka; man vill ju i regel inte ha samma ljusstyrka när man läser längre texter som när man surfar. Bladvändningen fungerade också bra.

Jag kom dock aldrig riktigt in i läsandet, den rastlöshet som brukar prägla mitt mobiltelefonanvändande (ni vet, man kollar mailen, Facebook och lite bloggar samtidigt som man lyssnar på Spotify och väntar på bussen) smittade av sig på mitt läsande. Läsningen blev därför något snuttifierad. Och jag saknade den fysiska boken. Att kunna titta på omslaget, känna papprets lukt, att kunna ha koll på hur långt i boken man har läst genom att se hur tjock sidbunt som befinner sig på var sida av bokmärket, allt detta är grejer som jag upskattar hos en pappersbok.

Jag har svårt att säga om det berodde på e-boksformatet, på det faktum att jag läste på en smartphone, på den bok jag läste eller helt enkelt på att jag är ovan, men jag är inte övertygad om att e-boken är något för mig. Jag kommer dock att ge den fler chanser, med eller flera av ovanstående premisser altenerade.


Det här inlägget har också publicerats på Bokmässan Community.