Svanesång eller nödrop?

Är det här en svanesång? Jag vet inte. Alla mina fans out there har kanske noterat min inläggsfrekvens den senaste tiden och ansett mig i skriande behov av en spark i arslet. Må så vara. Min skrivlust har helt enkelt saknats. Jag ska ge den här dåliga ursäkten till blogg några veckor till. Om jag inte återfått bloggsuget efter Bokmässan åker nog den här bloggen i papperskorgen.

En åttonde Harry Potter bok

Ett torn av sidor

Jag läser för närvarande Uwe Tellkamps mastodontverk Tornet och den verkar aldrig ta slut. Visst, det är en bra bok, men varje gång jag läst en sida har de kvarvarande sidorna ökat med två. Varje gång jag vänder boken ryggen blir dess rygg några millimeter tjockare. I nuvarande lästakt kan ni förvänta er en recension lagom till 50-årsjubileet av murens fall.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Vad som egentligen skedde i Harry Potters tält

Det finns en del i J. K. Rowlings böcker om Harry Potter som vissa skulle vilja kalla orealistiskt. Varför till exempel skaffar inte Harry linser? Det verkar ganska opraktiskt att fara omkring på en sopkvast och rädda världen iförd brillor. Något annat man kan undra är varför inte de använder Skype i stället för eldstäder när de ska kommunicera långväga.

Men det som är det mest orealistiska i hela bokserien måste ju ändå vara det här med frånvaron av sex. Stora delar av den sista boken tillbringar Harry, Ron och Hermione ensamma i ett tält, mitt i boken utspelar sig också ett svartsjukedrama som resulterar i att Ron sticker därifrån. Vi har alltså tre sjuttonåringar som bor tillsammans i ett tält i flera månader, men de verkar inte så mycket som utbyta kindpussar. Men kom igen! Mig lurar du inte Rowling. Jag vet vad de unga tre egentligen ägnade sin tid åt i stället för att leta efter horrokruxer. Klart som fan att Ron drog i vredesmod, han kom väl på Harry och Hermione mitt i akten. Och är inte Hermione lite rund om magen i sista filmens slutscener? Frågan är ju bara om pappan heter Ron, Harry eller har kanske Viktor Krum återkommit för ett litet gästspel...

Published with Blogger-droid v1.7.4

Bill Bryson is my man!

Det fanns en tid när jag läste minst lika mycket non-fiction (jag föredrar den termen framför faktaböcker, eftersom den senare antyder att det skulle handla om någon form av akademisk litteratur, men så behöver det inte vara) som skönlitteratur. Nuföritden händer det dock alltför sällan. Nu har det emellertid hänt.

Boken ifråga är At Home. A Short History of Private Life av Bill Bryson. Någon kanske har läst och minns hans (vad jag vet) enda bok som översatts till svenska, En kortfattad historik över nästan allting, en oerhört underhållande genom gång av naturvetenskaperna och deras historia. Den bok som är ämnet för detta inlägg handlar, precis som titeln antyder, om hemmets historia. Bryson avhandlar allt från hur stenåldersmänniskorna övergick till att bli bosatta och hur deras "hus" var beskaffade till hur telefonen, toaletten och andra praktiska uppfinningar såg dagens ljus. Boken är sprängfylld med fakta, men är ändå en pageturner, alla 632 sidorna igenom. Det finns hela tiden ett driv i berättandet och sidorna fylls av fascinerande personligheter.

Det som gör Brysons böcker till läsupplevelser utöver det vanliga är, förutom det redan nämnda, att de också är väldigt roliga. Bryson har hela tiden en ironisk glimt i ögat, utan att falla i fällan att inte visa sitt ämne respekt. Han lyfter fram lustiga detaljer, som t.ex. att den moderna toalettens fader hette Thomas Crapper, eller att det tog flera år från det att Bell hade uppfunnit telefonen tills någon uppfann mekanismen som gör att det hörs en signal när någon ringer. Tidigare hade man helt enkelt varit tvungen att då och då gå fram till telefonen och lyfta luren för att höra om någon var där. 

Hans personporträtt är också många gånger väldigt roliga. En av mina favotipassager är den där Chritoffer Columbus avhandlas. Så här skrver han om sjöfararens förmågor: 

Though an accomplished  enough mariner, he was not terribly good at a great deal else, escpecially geography, the skill that would seem most vital in an explorer. It would be hard to name any figure in history who has achieved more lasting fame with less competence.

At Home är en utmärkt semesterläsning, en tegelsten som kan förgylla många timmar och ge upphov till en och annan högläsningsstund.

Om att få sina fördomar bekräftade

När man jobbar i bokhandel är det viktigt att försöka pejla in vad en kund kan tänkas gilla utan att falla ner i fördomsträsket. Slutledningar av typen "han har svart urtvättad t-shirt, svarta urtvättade jeans och dålig hy, alltså gillar han fantasy", "hon har läppglans och en präktig pancake, här är det chickitt som gäller" eller "äldre man med skägg, han vill ha en bok om andra världskriget" göre sig icke besvär. Sorgligt ofta får man dock sina fördomar bekräftade. Nio av tio som köper Svensk maffia fortsättningen eller Jans Lapidus senaste Livet Deluxe är män och den tionde kunden är ofta en kvinna som köper boken i present till en man.

I ett fall kan jag dock inte annat än förundras. En slående hög andel av de som köper riksslemmet Bingo Rimérs En flickfotografs bekännelser är unga kvinnor. Hur kan detta komma sig? Kanske är jag moralkonservativ eller trångsynt, men jag fattar inte riktigt hur någon kvinna med självaktning kan vilja läsa en bok av mannen som har gett objektifieringen av kvinnokropen ett svenskt ansikte. (Jag måste emellertid erkänna att jag inte läst Rimérs bok och därför egentligen inte kan uttala mig om dess innehåll, det här inlägget bygger endast på mina fördomar om Rimér.)

Om Nawal El Saadawi och religiöst förtryck

Jag har precis läst klart Den stulna romanen av Nawal El Saadawi och jag känner framförallt en sak: ilska. Varför är folk så jävla dumma i huvudet? Det finns få saker som kan göra mig så arg som religiös fundamentalism eller för den delen bara religiös inskränkthet.

I El Saadawis roman får vi följa ett antal människor i det moderna Egypten. Huvudpersonen är en medelålders kvinna som är gift med ett praktarsel till snubbe och som i hemlighet försöker skriva en roman. Faktum är att i princip alla män i boken (utom två som jag kan komma på rak arm) är praktarslen. De ligger med alla de kan komma åt (kvinnor, flickor och pojkar) och har sedan mage att predika en hög moral och tvinga sina fruar att vara dem evigt trogna.

Bokens kontext är ett Egypten där religionen går i första rummet, före allt annat, och där mannens rättigheter vida överskrider kvinnans. El Saadawi är ju en engagerad frihetskämpe och en av förgrundsgestalterna inom den arabisk/muslimska kvinnorörelsen och hennes ilska och frustration går som en glödande tråd genom texten. Om det är en realistisk bild av Egypten hon tecknar kan jag inte annat än bli mörkrädd.

Att motivera ett förtryck med en trosförestälning är ju ett närmast klassiskst grepp, det har ju gjorts i alla tider. Och här är ju knappast Islam den största boven. Kyrkan ägnar sig fortfarande åt detta i stor utsträckning och har så gjort i två tusen år. Se bara t.ex. hur den katolska kyrkan envist motverkar spridningen av kondomer i de delar av världen där HIV sprider sig som en löpeld.

Religioner har sin poäng och jag respekterar alla som tror på något större än de själva. Men att tro på att allt som står i en gammal bok är sant och pådyvla andra människordetta, det har jag inte mycket till övers för.

Erlend Loe är dialogens okrönte konung

Jag vet exakt vad det är jag älskar med Erlend Loe: hans dialoger. De är helt underbara. Det är framförallt de som gör Naiv Super till hans, i mitt tycke, bästa bok och Stilla dagar i Mixing Part till en av hans bättre.

Bror och Nina Telemann hyr, tillsammans med sina barn, en stuga i Garmisch-Partenkirchen (eller Mixing Part Church som det blir om man kör det genom Google Translate), men semestern blir inte så lugn och skön som de hade tänkt sig, det blir rena stålbadet för deras relation.

Det som gör boken till en av Loes absolut bästa är på intet sätt storyn, nej det är som sagt dialogen. Jag tror inte att jag kan återge ett stycke som gör boken rättvisa, jag kan bara säga att om du gillade Naiv Super och Expedition L så är jag övertygad om att du kommer att älska Stilla dagar i Mixing Part. Jag garvade så tärarna rann.

Så trist, så trist...

Ojojoj. Ikväll ska vi träffas med den bokcirkel jag är med i. Och boken vi har läst var apseg. Jag bävar lite inför kvällens diskussioner. Vanligtvis tycker jag att det är kul att få diskutera en bok jag verkligen ogillat, det är skönt att spy galla över sidorna och såga ner boken vid fotnoterna. Men i det här fallet var boken så trist att jag inte ens har några argument för mitt case, den har helt enkelt lämnat mig totalt oberörd.

För att ytterligare spä på min olust har en av bokcirkelmedlemarn bjudit dit sin farsa som enligt uppgift ska vara något av en expert på författaren i fråga och håller kvällens bok som en av de främsta som någonsin skrivits.

Troligen kommer det sluta med att jag ägnar min kväll åt att sitta och muttra för mig själv över en drink. Eller ska jag kanske låtsas om att jag inte har hunnit läsa...

Ja just det, boken ifråga är Mörkrets hjärta av Joseph Conrad.

Den långrandiga historien

En bunt alkoholiserade och excentriska kaniner pluggar grekiska på ett amerikanskt hitte-på-universitet. En dag beslutar sig kaninerna för att testa det här med dionysiska rus och det går åt helvete. Käpprätt till och med. Ungefär så skulle nog Henrik Lange beskriva handlingen i Donna Tartts Den hemliga historien. Boken har ju, sedan den kom ut 1992, hunnit bli lite av en klassiker, men jag kan inte säga att förstår rikigt varför.

I vintras när Amanda Hellberg släppte sin skräckkalkon Döden på en blek häst läste jag ett flertal rercensioner där denna bok jämfördes med Den hemliga historien. En jämförelse det vore en misstag att kalla haltande; den sitter inte ens i rullstol, snarare ligger den i koma. Det enda dessa två böcker har gemensamt är att de båda två utspelar sig på anglosaxiska universitet. Med samma logik skulle man kunna hävda att serietidningen Bamse och Vilhelm Mobergs Raskens är lika bara för att de båda utspelar sig i den svenska glesbygden.

Denna missvisande jämförelse gjorde att jag genom hela Tartts bok väntade på att något oväntat med anstrykning av övernaturlighet skulle inträffa. Men icke. Boken är en skildring av ett kompisgängs sociala och psykologiska kollaps. Inga spöken eller annat jox så långt ögat kan nå. Nu är jag visserligen inte ett fan av övernaturlighet av den art och i den utsträckning som finns i Hellbergs bok, men någon form av oväntat twist hade jag ändå hoppats på.

Vän av ordning kanske vill påpeka att det knappast är relevant att anföra andra recensenters missvinsade jämförelser som kritik mot Donna Tartt. Det är ju inte hennes fel att de s.k. aka-porr-vurmarna* missar poängen med Den hemliga historien. Vän av ordning har ju förstås rätt. Problemet ligger snarare i att jag har varit fjättrad i mina egna förväntningar och därför inte kunnat ta boken för vad den är.

Bokens problem är att den är för lång. Lite styvt 700 sidor för att återberätta den story jag ovan sammanfattade på lite drygt två rader. Okej, jag kan medge att Tartts version bidrar med en aning mer spänning, komplexitet coh stämning, men jag anser ändå att hon kunde ha kortat ner boken med kanske 200 sidor.

För att sammanfatta: Den hemliga historien var bra och läsvärd, men lite väl lång samt unsett överskattad.

* aka-porr är den sub-sub-sub-gren av litteraturen där man frossar i akademiska referenser och miljöer.