tisdag 14 juni 2011

Den långrandiga historien

En bunt alkoholiserade och excentriska kaniner pluggar grekiska på ett amerikanskt hitte-på-universitet. En dag beslutar sig kaninerna för att testa det här med dionysiska rus och det går åt helvete. Käpprätt till och med. Ungefär så skulle nog Henrik Lange beskriva handlingen i Donna Tartts Den hemliga historien. Boken har ju, sedan den kom ut 1992, hunnit bli lite av en klassiker, men jag kan inte säga att förstår rikigt varför.

I vintras när Amanda Hellberg släppte sin skräckkalkon Döden på en blek häst läste jag ett flertal rercensioner där denna bok jämfördes med Den hemliga historien. En jämförelse det vore en misstag att kalla haltande; den sitter inte ens i rullstol, snarare ligger den i koma. Det enda dessa två böcker har gemensamt är att de båda två utspelar sig på anglosaxiska universitet. Med samma logik skulle man kunna hävda att serietidningen Bamse och Vilhelm Mobergs Raskens är lika bara för att de båda utspelar sig i den svenska glesbygden.

Denna missvisande jämförelse gjorde att jag genom hela Tartts bok väntade på att något oväntat med anstrykning av övernaturlighet skulle inträffa. Men icke. Boken är en skildring av ett kompisgängs sociala och psykologiska kollaps. Inga spöken eller annat jox så långt ögat kan nå. Nu är jag visserligen inte ett fan av övernaturlighet av den art och i den utsträckning som finns i Hellbergs bok, men någon form av oväntat twist hade jag ändå hoppats på.

Vän av ordning kanske vill påpeka att det knappast är relevant att anföra andra recensenters missvinsade jämförelser som kritik mot Donna Tartt. Det är ju inte hennes fel att de s.k. aka-porr-vurmarna* missar poängen med Den hemliga historien. Vän av ordning har ju förstås rätt. Problemet ligger snarare i att jag har varit fjättrad i mina egna förväntningar och därför inte kunnat ta boken för vad den är.

Bokens problem är att den är för lång. Lite styvt 700 sidor för att återberätta den story jag ovan sammanfattade på lite drygt två rader. Okej, jag kan medge att Tartts version bidrar med en aning mer spänning, komplexitet coh stämning, men jag anser ändå att hon kunde ha kortat ner boken med kanske 200 sidor.

För att sammanfatta: Den hemliga historien var bra och läsvärd, men lite väl lång samt unsett överskattad.



* aka-porr är den sub-sub-sub-gren av litteraturen där man frossar i akademiska referenser och miljöer.

3 kommentarer:

  1. Ja men jag är lite rädd för att påbörja den eftersom den är just så lång. Kanske till semestern

    SvaraRadera
  2. Hmm...det var ratt lange sedan jag laste den, men jag minns att jag tyckte mycket om den. Men det aksnke ar dags for en omlasning.

    For mig ar det dock alltid sa att ju mer hype det ar kring boken, desto mer drar jag mig for att lasa den, jag har en vana att lagga overhypade bocker i malpasen mellan 5-10 ar, overlever de det sa brukar vi komma overens. DHH hade jag knappt hort talas om nar jag fick den av en mycket entusiastisk van, sa jag var liksom inte paverkad av nagon.

    SvaraRadera
  3. "Med samma logik skulle man kunna hävda att serietidningen Bamse och Vilhelm Mobergs Raskens är lika bara för att de båda utspelar sig i den svenska glesbygden." Hahaha.

    SvaraRadera