Igelkottens redudans

Eftersom jag alltid är på tårna tar jag tillfället i akt att lyfta fram min recension av Muriel Barberys bok Igelkottens elegans från i höstas. Detta eftersom de pratar om boken i Biblioteket på P1 just nu. Håll till godo.

Butiker vs nätet

Är man hyffsat insatt i bokbranschen känner man till att det går lite knackigt för de "fysiska" boklådorna. Det är svårt att bli rik på att kränga böcker i butik. Det är ju förstås väldigt tråkigt, men också fullt förståeligt. Det gnälls ofta om hur svårt det är att konkurrera med aktörerna på nätet. Jag skulle vilja vända på det och uttrycka en förundran och glädje över att så många ändå handlar böcker via de traditionella kanalerna. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att så många väljer att köpa sina böcker i en butik när priserna och utbudet är så enormt mycket bättre på nätet.

För några år sedan gjorde Akademibokhandeln en förändring i sin profil; man skulle koncentrera sig på att sälja fler exemplar av färre titlar och då till ett lägre pris. Tanken var att man skulle ta upp kampen med kokurrenterna på nätet och detta genom att försöka matcha deras priser. Det här konceptet visade sig vara en dålig idé. Ska man hårdra det kan man säga att de kunder som endast brydde sig om priset antingen gick till nätet där priserna fortfarande var lägre eller lika gärna handlade sina böcker på Coop eller Lidl m.fl. som i samma veva började sälja bästsäljare på pall. De kunder som brydde sig om andra saker än priset handlade också på nätet, men i deras fall handlade det om att utbudet var och är så oändligt mycket större där. De enda kunder som i någon större utsträckning var kvar i butikerna var pensionärerna, och dessa är ju knappast de mest köpstarka.

Som väl är, både för Akademibokhandeln och oss kunder, la man om kursen för inte så länge sedan. Man insåg att man aldrig skulle kunna konkurrera med nätboklådorna i fråga om priser och utbud. Man valde att fokusera på sercvice och tillgänglighet (med tillgänglighet menar jag förmågan att kunna leverera en bok direkt till en kund, utan att denne behöver vänta några dagar på ett paket). Dessa två faktorer (tillsammans med den fysiska inramningen) är, tror jag, det som får folk att handla böcker i butik snarare än på intenet.

Jag hoppas verkligen att bokförsäljningen både på nätet och i butik får fortsätta att finnas och utvecklas och ge nåring åt varandra. Jag skulle i alla fall inte vilja vara utan någon av dem.

Roberto y yo

Asså den här Bolaño. Jag slits mellan hopp och förtvivlan i mitt föhållande till karl'n. Jag har läst fem böcker (eller ja, jag har försökt mig på fem titlar). Två av dem älskade jag (De vilda detektiverna och Last evenings on earth), två fattade jag ingenting av och la dem därför ifrån mig ofärdiglästa (Om natten i Chile och Amulett) och den femte lämnade mig med känsla att varken veta ut eller in (2666). De vilda detektiverna var den första jag läste och den lämnade ett sådant intryck att jag gång på gång testar en ny bok av chilenaren för att återuppleva läsuplevelsen från den första. Men det kommer på skam, gång på gång.

Jag undrar när jag ska lära mig.

Deckarläsarna - ett märkligt folk

Något jag förundras över i mötet med kunder i den bokhandel där jag jobbar är deckarläsares förhållande till sina läsval. Jag brukar försöka undvika att hamna i situationer där jag behöver tipsa kunder om deckare, detta eftersom jag själv inte läser krim. Bättre då att ta hjälp av en kollega som kan genren. Men ibland går det ju inte att undvika. Frapperande ofta möts jag då av en leda och t.o.m. en viss skamsenhet kopplad till det egna genrevalet.

Många kunder säger saker som: kan du hjälpa mig hitta en bok som utmanar mig, som inte bara är en vanlig dussindeckare, eller: det är så svårt att välja, jag kommer inte ihåg vilka böcker jag läst av xxx (här kan man stoppa in valfri deckarförfattare), de är så lika. I båda dessa fall får jag lust att utbrista MEN LÄS NÅGOT ANNAT ÄN DECKARE DÅ, MÄNN'SKA! Emellertid är jag tillräckligt balanserad för att motstå denna frestelse. Ofta nog uttrycker också kunderna en antydan till att skämmas för att de läser deckare, de börjar urskulda sig inför mig när jag ska ta betalt.

Jag förstår inte riktigt detta. Om man tycker att alla deckare är likadana och känner att det är svårt att hitta något nytt, samtidigt som man tycker att det är lite skämmigt att läsa sådan "låg" litteratur, ja då förstår jag inte varför man inte testar en annan genre.

PS. För att mota Olle i grind vill jag redan här göra ett förtydligande (för att slippa göra det i kommentarsfältet). Jag har ingenting emot deckare eller deckarläsaren per se. Jag anser inte att deckare är litteratur av "sämre" kvalité än något annat (jag anser för övrigt inte ens att man kan tala om "bra" och "dålig" litteratur eller om begrepp som "kvalité" utan att först definiera den måttstock man utgår från, men det kan jag diskutera en annan gång). Anledningen till att jag inte läser deckare är att genren inte intresserar mig, precis av samma skäl som jag inte läser poesi.

The Submission av Amy Waldman

Det bästa sättet att hitta ny spännande litteratur tycker jag är att åka in till Akademibokhandeln City i Stockholm (ja, eller någon annan välsorterad låda, nu råkar jag ha personalrabatt på nämnd butik) och botanisera bland de nyinkomna engelska böckerna. Engelska, därför att då är det större sannolikhet att hitta något man inte hört talas om tidigare och kanske heller inte skulle ramla över om man bara höll sig till det som översätts till svenska. Flera av mina största läsupplevelser har sitt ursprung i den här strategin. Ibland översätts böckerna till svenska senare och då brukar jag tipsa alla jag känner, ibland översätts de inte.

Mitt senaste "fynd" är The Submission av amerikanskan Amy Waldman. En jury har till updrag att utse vinnarbidraget i en arkitekturtävling för ett minnesmonument på Ground zero i New York. När (den fram tills dess anonyma) vinnaren dras visar det sig vara en arkitekt av muslimsk härkomst, Mohammad Khan.

En väldigt spännande romanidé tycker jag och än så länge (jag har läst 60 sidor) verkar det lovande. Jag hoppas återkomma med en rapport vad det lider.

Herredjävlar, nu händer det grejer...

...kanske någon tänker. Ny färg, nytt tema, fler inlägg på tio minuter än det senast gågna seklet. Jojo.

Kanske är bloggen ännu fulare nu än förut. Måhända är inläggen väldigt trista. (De är s.k. metainlägg: inlägg om att skriva inlägg.)  Alldeles säkert har redan alla läsare lämnat mig. Sannolikt är den här bloggen kokt i bajs. Det är kört helt enkelt.

Det här är desperata försök att få igång mitt bloggande eller patetiska dödsrykningar. Välj själv.

En stingslig Nesser

Noterar att även Nesser verkar vara en stingslig en. Om man, som han skriver, endast får en enda dålig recension, kan man då inte vara glad över att alla andra var så positiva? Nej inte Nesser, han passar på att läxa upp recensenten i fråga.

Svanesång eller nödrop?

Är det här en svanesång? Jag vet inte. Alla mina fans out there har kanske noterat min inläggsfrekvens den senaste tiden och ansett mig i skriande behov av en spark i arslet. Må så vara. Min skrivlust har helt enkelt saknats. Jag ska ge den här dåliga ursäkten till blogg några veckor till. Om jag inte återfått bloggsuget efter Bokmässan åker nog den här bloggen i papperskorgen.

En åttonde Harry Potter bok

Ett torn av sidor

Jag läser för närvarande Uwe Tellkamps mastodontverk Tornet och den verkar aldrig ta slut. Visst, det är en bra bok, men varje gång jag läst en sida har de kvarvarande sidorna ökat med två. Varje gång jag vänder boken ryggen blir dess rygg några millimeter tjockare. I nuvarande lästakt kan ni förvänta er en recension lagom till 50-årsjubileet av murens fall.

Published with Blogger-droid v1.7.4