lördag 22 maj 2010

Bokrecension: Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist


Jag tyckte att Låt den rätte komma in var bra. Jag tyckte Människohamn var riktigt bra (Hanteringen av odöda tyckte jag däremot var medioker så den lämnar jag därhän). Nu har jag precis läst ut Lilla Stjärna och jag hade förväntat mig mer. Knappast mer blod, det har boken nog av, men av skräck. Jag tyckte helt enkelt inte att den var särskilt läskig. I Låt den rätte komma in finns en gotisk stämning som märkligt nog både gifter sig med och kontrasterar mot vardagsrealismen boken. I Människohamn finns en subtil spökstämning som närmast lilkar den som Selma Lagerlöf lyckades frambringa i böcker som Löwenskiöldska ringen och Herr Arnes penningar. (Inte helt opassande fick också Ajvide Lindqvist Selma Lagerlöfs litterturpris 2008.) I Lilla stjärna använder sig Ajvide Lindqvist av splattermotivet som skräckelement. Men jag tycker inte att det funkar. Det blir aldrig läskigt, mest äckligt. Det hela känns snarast som effektsökeri. Den andra sida av Lindqvist författarskap - skildringarna av människor i utanförskap och och de träffsäkra vardagsskildringarna - finns däremot och är det som gör att läsupplevelsen ändå blir helt ok.

Vad Lilla Stjärna handlar om tänker jag inte skriva om så mycket. Det finns gott om andra bloggar som recenserat den här boken (t.ex. här, här, här, här och här). Plus diverse dagstidningar (här och här). Två tjejer växer upp under olika förhållanden, båda i Norrtäljetrakten. Den ena hittas i en plastpåse i skogen och växer upp isolderad i en källare. Den andra har en mer normal uppväxt i en vanlig villafamilj. De båda hittar varandra och det helar slutar blodigt. Som jag skriver ovan, så håller inte boken som skräckbok. Jag personligen är inte heller inte jätteförtjust i svensk vardagsrealism. Det som gjorde att jag ändå läste hela boken med bibehållet intresse var en färväntan på vad som skulle hända sedan. Jag väntade helt enkelt på att det skulle bli läskigt. Jag fick dock vänta förgäves. Det som blir bara blodigt, fånigt och plumpt. Lilla stjärna bara en 3:a av mig. Jag tror dock att jag kommer kasta mig över nästa bok av Ajvide Lindqvist med samma förväntan som inför denna. Med tidigare böcker (i synnerhet Människohamn) har han visat att han kan bättre än så här. Mycket bättre.

2 kommentarer:

  1. Människohamn är en av de få böcker som jag inte läst ut. Den fick jag lägga ifrån mig och drömde faktiskt mardrömmar länge efteråt. Kriteriet på en bra skräckroman är kankse att man inte vågar läsa den?

    SvaraRadera
  2. Ja, Människohamn var läskig. Läskig på eet krypande sätt.

    SvaraRadera