Roberto y yo

Asså den här Bolaño. Jag slits mellan hopp och förtvivlan i mitt föhållande till karl'n. Jag har läst fem böcker (eller ja, jag har försökt mig på fem titlar). Två av dem älskade jag (De vilda detektiverna och Last evenings on earth), två fattade jag ingenting av och la dem därför ifrån mig ofärdiglästa (Om natten i Chile och Amulett) och den femte lämnade mig med känsla att varken veta ut eller in (2666). De vilda detektiverna var den första jag läste och den lämnade ett sådant intryck att jag gång på gång testar en ny bok av chilenaren för att återuppleva läsuplevelsen från den första. Men det kommer på skam, gång på gång.

Jag undrar när jag ska lära mig.

Deckarläsarna - ett märkligt folk

Något jag förundras över i mötet med kunder i den bokhandel där jag jobbar är deckarläsares förhållande till sina läsval. Jag brukar försöka undvika att hamna i situationer där jag behöver tipsa kunder om deckare, detta eftersom jag själv inte läser krim. Bättre då att ta hjälp av en kollega som kan genren. Men ibland går det ju inte att undvika. Frapperande ofta möts jag då av en leda och t.o.m. en viss skamsenhet kopplad till det egna genrevalet.

Många kunder säger saker som: kan du hjälpa mig hitta en bok som utmanar mig, som inte bara är en vanlig dussindeckare, eller: det är så svårt att välja, jag kommer inte ihåg vilka böcker jag läst av xxx (här kan man stoppa in valfri deckarförfattare), de är så lika. I båda dessa fall får jag lust att utbrista MEN LÄS NÅGOT ANNAT ÄN DECKARE DÅ, MÄNN'SKA! Emellertid är jag tillräckligt balanserad för att motstå denna frestelse. Ofta nog uttrycker också kunderna en antydan till att skämmas för att de läser deckare, de börjar urskulda sig inför mig när jag ska ta betalt.

Jag förstår inte riktigt detta. Om man tycker att alla deckare är likadana och känner att det är svårt att hitta något nytt, samtidigt som man tycker att det är lite skämmigt att läsa sådan "låg" litteratur, ja då förstår jag inte varför man inte testar en annan genre.

PS. För att mota Olle i grind vill jag redan här göra ett förtydligande (för att slippa göra det i kommentarsfältet). Jag har ingenting emot deckare eller deckarläsaren per se. Jag anser inte att deckare är litteratur av "sämre" kvalité än något annat (jag anser för övrigt inte ens att man kan tala om "bra" och "dålig" litteratur eller om begrepp som "kvalité" utan att först definiera den måttstock man utgår från, men det kan jag diskutera en annan gång). Anledningen till att jag inte läser deckare är att genren inte intresserar mig, precis av samma skäl som jag inte läser poesi.

The Submission av Amy Waldman

Det bästa sättet att hitta ny spännande litteratur tycker jag är att åka in till Akademibokhandeln City i Stockholm (ja, eller någon annan välsorterad låda, nu råkar jag ha personalrabatt på nämnd butik) och botanisera bland de nyinkomna engelska böckerna. Engelska, därför att då är det större sannolikhet att hitta något man inte hört talas om tidigare och kanske heller inte skulle ramla över om man bara höll sig till det som översätts till svenska. Flera av mina största läsupplevelser har sitt ursprung i den här strategin. Ibland översätts böckerna till svenska senare och då brukar jag tipsa alla jag känner, ibland översätts de inte.

Mitt senaste "fynd" är The Submission av amerikanskan Amy Waldman. En jury har till updrag att utse vinnarbidraget i en arkitekturtävling för ett minnesmonument på Ground zero i New York. När (den fram tills dess anonyma) vinnaren dras visar det sig vara en arkitekt av muslimsk härkomst, Mohammad Khan.

En väldigt spännande romanidé tycker jag och än så länge (jag har läst 60 sidor) verkar det lovande. Jag hoppas återkomma med en rapport vad det lider.

Herredjävlar, nu händer det grejer...

...kanske någon tänker. Ny färg, nytt tema, fler inlägg på tio minuter än det senast gågna seklet. Jojo.

Kanske är bloggen ännu fulare nu än förut. Måhända är inläggen väldigt trista. (De är s.k. metainlägg: inlägg om att skriva inlägg.)  Alldeles säkert har redan alla läsare lämnat mig. Sannolikt är den här bloggen kokt i bajs. Det är kört helt enkelt.

Det här är desperata försök att få igång mitt bloggande eller patetiska dödsrykningar. Välj själv.

En stingslig Nesser

Noterar att även Nesser verkar vara en stingslig en. Om man, som han skriver, endast får en enda dålig recension, kan man då inte vara glad över att alla andra var så positiva? Nej inte Nesser, han passar på att läxa upp recensenten i fråga.

Svanesång eller nödrop?

Är det här en svanesång? Jag vet inte. Alla mina fans out there har kanske noterat min inläggsfrekvens den senaste tiden och ansett mig i skriande behov av en spark i arslet. Må så vara. Min skrivlust har helt enkelt saknats. Jag ska ge den här dåliga ursäkten till blogg några veckor till. Om jag inte återfått bloggsuget efter Bokmässan åker nog den här bloggen i papperskorgen.

En åttonde Harry Potter bok

Ett torn av sidor

Jag läser för närvarande Uwe Tellkamps mastodontverk Tornet och den verkar aldrig ta slut. Visst, det är en bra bok, men varje gång jag läst en sida har de kvarvarande sidorna ökat med två. Varje gång jag vänder boken ryggen blir dess rygg några millimeter tjockare. I nuvarande lästakt kan ni förvänta er en recension lagom till 50-årsjubileet av murens fall.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Vad som egentligen skedde i Harry Potters tält

Det finns en del i J. K. Rowlings böcker om Harry Potter som vissa skulle vilja kalla orealistiskt. Varför till exempel skaffar inte Harry linser? Det verkar ganska opraktiskt att fara omkring på en sopkvast och rädda världen iförd brillor. Något annat man kan undra är varför inte de använder Skype i stället för eldstäder när de ska kommunicera långväga.

Men det som är det mest orealistiska i hela bokserien måste ju ändå vara det här med frånvaron av sex. Stora delar av den sista boken tillbringar Harry, Ron och Hermione ensamma i ett tält, mitt i boken utspelar sig också ett svartsjukedrama som resulterar i att Ron sticker därifrån. Vi har alltså tre sjuttonåringar som bor tillsammans i ett tält i flera månader, men de verkar inte så mycket som utbyta kindpussar. Men kom igen! Mig lurar du inte Rowling. Jag vet vad de unga tre egentligen ägnade sin tid åt i stället för att leta efter horrokruxer. Klart som fan att Ron drog i vredesmod, han kom väl på Harry och Hermione mitt i akten. Och är inte Hermione lite rund om magen i sista filmens slutscener? Frågan är ju bara om pappan heter Ron, Harry eller har kanske Viktor Krum återkommit för ett litet gästspel...

Published with Blogger-droid v1.7.4

Bill Bryson is my man!

Det fanns en tid när jag läste minst lika mycket non-fiction (jag föredrar den termen framför faktaböcker, eftersom den senare antyder att det skulle handla om någon form av akademisk litteratur, men så behöver det inte vara) som skönlitteratur. Nuföritden händer det dock alltför sällan. Nu har det emellertid hänt.

Boken ifråga är At Home. A Short History of Private Life av Bill Bryson. Någon kanske har läst och minns hans (vad jag vet) enda bok som översatts till svenska, En kortfattad historik över nästan allting, en oerhört underhållande genom gång av naturvetenskaperna och deras historia. Den bok som är ämnet för detta inlägg handlar, precis som titeln antyder, om hemmets historia. Bryson avhandlar allt från hur stenåldersmänniskorna övergick till att bli bosatta och hur deras "hus" var beskaffade till hur telefonen, toaletten och andra praktiska uppfinningar såg dagens ljus. Boken är sprängfylld med fakta, men är ändå en pageturner, alla 632 sidorna igenom. Det finns hela tiden ett driv i berättandet och sidorna fylls av fascinerande personligheter.

Det som gör Brysons böcker till läsupplevelser utöver det vanliga är, förutom det redan nämnda, att de också är väldigt roliga. Bryson har hela tiden en ironisk glimt i ögat, utan att falla i fällan att inte visa sitt ämne respekt. Han lyfter fram lustiga detaljer, som t.ex. att den moderna toalettens fader hette Thomas Crapper, eller att det tog flera år från det att Bell hade uppfunnit telefonen tills någon uppfann mekanismen som gör att det hörs en signal när någon ringer. Tidigare hade man helt enkelt varit tvungen att då och då gå fram till telefonen och lyfta luren för att höra om någon var där. 

Hans personporträtt är också många gånger väldigt roliga. En av mina favotipassager är den där Chritoffer Columbus avhandlas. Så här skrver han om sjöfararens förmågor: 

Though an accomplished  enough mariner, he was not terribly good at a great deal else, escpecially geography, the skill that would seem most vital in an explorer. It would be hard to name any figure in history who has achieved more lasting fame with less competence.

At Home är en utmärkt semesterläsning, en tegelsten som kan förgylla många timmar och ge upphov till en och annan högläsningsstund.