torsdag 1 september 2011

Deckarläsarna - ett märkligt folk

Något jag förundras över i mötet med kunder i den bokhandel där jag jobbar är deckarläsares förhållande till sina läsval. Jag brukar försöka undvika att hamna i situationer där jag behöver tipsa kunder om deckare, detta eftersom jag själv inte läser krim. Bättre då att ta hjälp av en kollega som kan genren. Men ibland går det ju inte att undvika. Frapperande ofta möts jag då av en leda och t.o.m. en viss skamsenhet kopplad till det egna genrevalet.

Många kunder säger saker som: kan du hjälpa mig hitta en bok som utmanar mig, som inte bara är en vanlig dussindeckare, eller: det är så svårt att välja, jag kommer inte ihåg vilka böcker jag läst av xxx (här kan man stoppa in valfri deckarförfattare), de är så lika. I båda dessa fall får jag lust att utbrista MEN LÄS NÅGOT ANNAT ÄN DECKARE DÅ, MÄNN'SKA! Emellertid är jag tillräckligt balanserad för att motstå denna frestelse. Ofta nog uttrycker också kunderna en antydan till att skämmas för att de läser deckare, de börjar urskulda sig inför mig när jag ska ta betalt.

Jag förstår inte riktigt detta. Om man tycker att alla deckare är likadana och känner att det är svårt att hitta något nytt, samtidigt som man tycker att det är lite skämmigt att läsa sådan "låg" litteratur, ja då förstår jag inte varför man inte testar en annan genre.


PS. För att mota Olle i grind vill jag redan här göra ett förtydligande (för att slippa göra det i kommentarsfältet). Jag har ingenting emot deckare eller deckarläsaren per se. Jag anser inte att deckare är litteratur av "sämre" kvalité än något annat (jag anser för övrigt inte ens att man kan tala om "bra" och "dålig" litteratur eller om begrepp som "kvalité" utan att först definiera den måttstock man utgår från, men det kan jag diskutera en annan gång). Anledningen till att jag inte läser deckare är att genren inte intresserar mig, precis av samma skäl som jag inte läser poesi.

11 kommentarer:

  1. Kunde inte uttryckt det bättre själv!

    SvaraRadera
  2. Folk som läser deckare måste dö. Nä, nu var jag kanske lite hård?

    SvaraRadera
  3. Men visst är det ändå tråkigt att människor ska behöva ursäkta sig för att de vill läsa en viss genre? Det är ingen genre jag själv är något stort fan av, men tycker ändå den här nedvärderande tonen som ofta används på kultursidor gentemot deckarförfattare är lägre än den litterära kvaliteten. Sverige är trots allt ett land med extremt framgångsrika exporter inom deckargenren, och jag kan väl tycka att vi även borde vara lite stolta över det. :)

    SvaraRadera
  4. Jag var under några år en sådan där deckarläsare. Iofs bad jag aldrig om råd i nån bokhandel, men min läspersonlighet måste ha varit lite multipel under de där åren. Jag började läsa deckare med flit, som nåt slags motreaktion mot all "djup" litteratur jag masskonsumerat under många föregående år. Lite mord, lite spaningsarbete osv, så var jag nöjd. Sedan blev det en hel jävla massa deckare och till slut började även jag sucka lite över att det var en såpass likriktad genre. Till slut löste jag det genom - att som du föreslår - byta genre igen. Jag tror helt enkelt att deckarläsaren slits mellan trivseln i det hemvanda och bristen på utmaningar.

    SvaraRadera
  5. Förstår precis vad du menar, som boktipsare för ett gäng kollegor tycker jag att det är sjukt svårt när de vill ha något i stil med "hypnotisören" eller nån annan svensk deckare. jag tipsar då om sådant jag hört andra prata om ;)

    SvaraRadera
  6. Jag läser deckare med glädje och glupskhet och åtminstone när det gäller mig handlar det om trygghet. När livet är rörigt, så läser man en hyggligt hårt mallad bok som man känner sig hemma i.

    SvaraRadera
  7. Jag läser gärna och ofta deckare. Trodde under många år att jag inte skulle tycka om genren, men så blev jag ändå en deckarläsare tack vare en kollega. Visst är många böcker i genren relativt likartade, men det går ändå att finna variation i till exempel personerna som utgör persongalleriet hos olika författare, även om många förstås är lite trasiga och har det lite trassligt i privatlivet. Det blir också variation om man emellanåt läser en engelsk deckareförfattare, som exempelvis Peter Robinson eller Denise Mina eller min personliga favorit, isländske Arnaldur Indridason.

    SvaraRadera
  8. Det handlar väl om att många inte vill utmanas egentligen.

    Det finns ju så många sorters deckare, och det kan vara svårt att förklara vilken typ man är ute efter.


    Men säg att jag är ute efter att slappna av hjärnan med en flamsig chick-lit... klart det låter som att jag skäms, men egentligen är det bara min hjärna som fermenterar i hallonsaft. Om ni fattar.

    och ja... ibland är det precis så.

    SvaraRadera
  9. Som poesiläsare känner jag igen dilemmat : det är svårt hitta en bok som utmanar mej, som inte bara är en vanlig dussindiktsamling, eller: det är så svårt att välja, jag kommer inte ihåg vilka böcker jag läst av xxx (här kan man stoppa in valfri poet), de är så lika.

    SvaraRadera
  10. Jag är en deckarfanatiker. Eller var. Känner igen problemet. Även jag själv har varit där när alla böckerna började flyta ihop och ingen utmanade mig eller kom med något nytt. Då började jag vidga vyerna och testa andra genre och idag har jag blandat mig så pass att det är skönt att få sjunka in i en deckare igen med ny spänning och läslust.

    Du kan alltid föreslå böcker som är både lite deckare men också lite av något annat. Exempelvis porto francos väktare som är både deckare men också skönlitteratur med massor av svensk historia. :)

    SvaraRadera