a fraction of the web

Jag vet vem som får priset

2011-10-06T11:10:00.001+02:00

I år går Nobelpriset i litteratur till Ko Un. Kom ihåg var ni hörde det först.

Om populärkulturens plats på kultursidorna och proffsens existensberättigande

2011-09-14T15:07:00.000+02:00

Jonas Thente kommenterar på sin blogg debatten om populärkulturens plats på tidningarnas kultursidor. Jag kan inte annat än hålla med honom, även om jag kanske inte hade formulerat det lika tillspetsat som han. En viss typ av litteratur (och därmed inte sagt att den är "sämre" eller "lägre") lämpar sig inte för djupare analyser än de som behandlar karaktärer, handling och möjligtvis språk. Jag anser att en verklig recension måste innehålla mer än så. Den måste gå djupare, placera verket i en kontext och förse läsaren med något som gör att han eller hon kan få ut mer av läsningen än han/hon hade fått på egen hand.

Med detta resonemang vill jag säga två saker:

En viss typ av populärkultur har inget på kultursidorna att göra
De proffesionella litteraturkritikerna kan och bör tillföra något som vi bloggare och andra amatörer i regel inte förmår.

Bastarden från Istanbul av Elif Shafak

2011-09-08T08:00:00.001+02:00

Jag har precis läst Bastarden från Istanbul av Elif Shafak. Plotten kan ni läsa om på förlagets hemsa, den bryr jag mig inte om att återge. Ytterst handlar boken om försoning. Dels på det personliga planet (kan Asya och hennes mamma försonas med hennes far) och dels på det nationella planet (kan armenierna fösonas med turkarna). Som motor i storyn har vi den komplicerade relationen mellan turkar och armenier. Kan alla turkar belastas med det historiska bagage som förföljerserna av och folkmordet på armenierna utgör? Situationen kan jämföras med den mellan judarna och tyskarna. Den stora skillnaden är at Tyskland på ett föredömligt sätt gjort upp med sitt förflutna, vilket Turkiet inte har. Faktum är att frågan huruvida det verkligen var ett folkmord som skedde för ungefär 90 år sedan fortfarnade är infekterad i Turkiet. Shafak åtalades i sitt hemland efter publiceringen av Bastarden från Istanbul för att ha "förolämpat Republiken Turkiet".

Men kan Turkiets övergrep på det armeniska folket samt detta att Turkiet som nation fortfarande inte erkänt folkmordet på armenierna verkligen belastas varje enskild turk? Flera karaktärer i boken anser det, medan andra intar en mer nyanserad hållning. Det hela kompliceras ju av det faktum att skolbarnen i Turkiet inte har undervisats om sitt hemlands historiska förgripelser. I Tyskland får skolbarnen tidigt lära sig om Nazisternas behandling av judar, romer, homosexuella m.fl. Problemet är kanske därför inte främst att turkarna inte erkänner missdåden, utan att de inte känner till deras fulla vidd. Förutsättningen för föroning är att båda parter är överens om vad man ska försonas om.

Shafaks bok är riktigt bra. Den har en bra story, med färgstarka karaktärer och både värme och djup. Men dess främsta företräde är de funderingar kring nationell skuld som den väcker. Boken är utgiven på det nystartade förlaget 2244 som hör till Bonnierfamiljen. Det är deras första bok och fortsätter deras utgivning i samma klass kan vi vänta oss en spännande och färgstark katalog.

En oerhört angelägen bok

2011-09-07T10:48:00.000+02:00

Idén bakom The Submission av Amy Waldman är lika enkel som genial: det är 2003, två år efter 9/11 och en jury i New York har fått till uppdrag att utse vinnaren i en arkitekturtävlig om att få utforma ett minnesmonument på Ground zero. Upphovspersonerna bakom alla tävlingbidragen är anonyma fram tills dess att en vinnare har utsetts. När detta sker och kuvertet sprättas visar det sig att segraren heter Mohammad Khan och är en amerikansk muslim. När den vinnande arkitektens namn börjar läcka ut sätter en rasande debatt igång och Kahn angips från alla håll.

Khan är visserligen av muslimsk härkomst (hans föräldrar kom till USA på 1960-talet från Indien), men han identifierar sig knappast som muslim. Problemet är bara att väldigt många andra människor identifierar honom som en sådan, eftersom han i någon mån tillhör den kulturella gruppen.

Något jag slogs av under läsningen av den här boken var den enorma polasering som präglar debatten. Antingen är du med oss (amerikan, kristen) eller så är du mot oss (muslim, terrorist). Kahn hävdar att han är amerikan och därför har samma rättigheter som alla andra, han ska inte behöva förklara detaljer i sin design (det är en trädgård han har ritat som minnesmonumnet) som beskylls för att vara muslimska; det hade han inte behövt göra om han inte hade hetat Mohammad. Samtidigt märker han hur han, när han tvingas in i en identitet han inte känner igen, börjar känna en viss samhörighet med troende muslimer. Han börjar fasta och odla skägg utan att rikigt veta varför han gör det.

Det här är nog en av det mest angelägna böcker jag har läst. Vill man försöka förstå stämmningen i USA efter 9/11 och de konsekvenser det fått för världspolitiken är det här en oumbärlig bok. Jag hoppas verkligen (men tror inte riktigt att det kommer hända) att The Submission översätts till svenska, så att alla får möjlighet att läsa den.

Är det här ett äkta inlägg, eller är det fake...

2011-09-06T12:29:00.000+02:00

Häromdagen när jag halvt håglöst, halvt intresserat, bläddrade i senaste numret av Svensk bokhandel dök jag på en väldigt intressant liten artikel. Den handlade om hur redaktörer av uppslagsverk och ordböcker lägger in fikitva uppslagsord mellan de verkliga för att kunna spåra plagiat av den egna produkten. Om de sedan skulle bläddra i en liknande ordbok från ett konkurrerande förlag och tycka att det här verkar misstänkt norpat från oss, ja då kan de bara kolla om fakeartiklarna finns med; finns de det så är copy-and-pastaren avslöjad.

Inte dumt alls. Jag kanske borde hitta ett sätt att använda denna metod på min blogg. Jag börjar tröttna på alla copycats out there. Menmen, så är det när man så berömd som jag.

Igelkottens redudans

2011-09-05T14:35:00.001+02:00

Eftersom jag alltid är på tårna tar jag tillfället i akt att lyfta fram min recension av Muriel Barberys bok Igelkottens elegans från i höstas. Detta eftersom de pratar om boken i Biblioteket på P1 just nu. Håll till godo.

Butiker vs nätet

2011-09-05T12:07:00.000+02:00

Är man hyffsat insatt i bokbranschen känner man till att det går lite knackigt för de "fysiska" boklådorna. Det är svårt att bli rik på att kränga böcker i butik. Det är ju förstås väldigt tråkigt, men också fullt förståeligt. Det gnälls ofta om hur svårt det är att konkurrera med aktörerna på nätet. Jag skulle vilja vända på det och uttrycka en förundran och glädje över att så många ändå handlar böcker via de traditionella kanalerna. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att så många väljer att köpa sina böcker i en butik när priserna och utbudet är så enormt mycket bättre på nätet.

För några år sedan gjorde Akademibokhandeln en förändring i sin profil; man skulle koncentrera sig på att sälja fler exemplar av färre titlar och då till ett lägre pris. Tanken var att man skulle ta upp kampen med kokurrenterna på nätet och detta genom att försöka matcha deras priser. Det här konceptet visade sig vara en dålig idé. Ska man hårdra det kan man säga att de kunder som endast brydde sig om priset antingen gick till nätet där priserna fortfarande var lägre eller lika gärna handlade sina böcker på Coop eller Lidl m.fl. som i samma veva började sälja bästsäljare på pall. De kunder som brydde sig om andra saker än priset handlade också på nätet, men i deras fall handlade det om att utbudet var och är så oändligt mycket större där. De enda kunder som i någon större utsträckning var kvar i butikerna var pensionärerna, och dessa är ju knappast de mest köpstarka.

Som väl är, både för Akademibokhandeln och oss kunder, la man om kursen för inte så länge sedan. Man insåg att man aldrig skulle kunna konkurrera med nätboklådorna i fråga om priser och utbud. Man valde att fokusera på sercvice och tillgänglighet (med tillgänglighet menar jag förmågan att kunna leverera en bok direkt till en kund, utan att denne behöver vänta några dagar på ett paket). Dessa två faktorer (tillsammans med den fysiska inramningen) är, tror jag, det som får folk att handla böcker i butik snarare än på intenet.

Jag hoppas verkligen att bokförsäljningen både på nätet och i butik får fortsätta att finnas och utvecklas och ge nåring åt varandra. Jag skulle i alla fall inte vilja vara utan någon av dem.

Roberto y yo

2011-09-02T01:00:00.000+02:00

Asså den här Bolaño. Jag slits mellan hopp och förtvivlan i mitt föhållande till karl'n. Jag har läst fem böcker (eller ja, jag har försökt mig på fem titlar). Två av dem älskade jag (De vilda detektiverna och Last evenings on earth), två fattade jag ingenting av och la dem därför ifrån mig ofärdiglästa (Om natten i Chile och Amulett) och den femte lämnade mig med känsla att varken veta ut eller in (2666). De vilda detektiverna var den första jag läste och den lämnade ett sådant intryck att jag gång på gång testar en ny bok av chilenaren för att återuppleva läsuplevelsen från den första. Men det kommer på skam, gång på gång.

Jag undrar när jag ska lära mig.

Deckarläsarna - ett märkligt folk

2011-09-01T15:54:00.000+02:00

Något jag förundras över i mötet med kunder i den bokhandel där jag jobbar är deckarläsares förhållande till sina läsval. Jag brukar försöka undvika att hamna i situationer där jag behöver tipsa kunder om deckare, detta eftersom jag själv inte läser krim. Bättre då att ta hjälp av en kollega som kan genren. Men ibland går det ju inte att undvika. Frapperande ofta möts jag då av en leda och t.o.m. en viss skamsenhet kopplad till det egna genrevalet.

Många kunder säger saker som: kan du hjälpa mig hitta en bok som utmanar mig, som inte bara är en vanlig dussindeckare, eller: det är så svårt att välja, jag kommer inte ihåg vilka böcker jag läst av xxx (här kan man stoppa in valfri deckarförfattare), de är så lika. I båda dessa fall får jag lust att utbrista MEN LÄS NÅGOT ANNAT ÄN DECKARE DÅ, MÄNN'SKA! Emellertid är jag tillräckligt balanserad för att motstå denna frestelse. Ofta nog uttrycker också kunderna en antydan till att skämmas för att de läser deckare, de börjar urskulda sig inför mig när jag ska ta betalt.

Jag förstår inte riktigt detta. Om man tycker att alla deckare är likadana och känner att det är svårt att hitta något nytt, samtidigt som man tycker att det är lite skämmigt att läsa sådan "låg" litteratur, ja då förstår jag inte varför man inte testar en annan genre.

PS. För att mota Olle i grind vill jag redan här göra ett förtydligande (för att slippa göra det i kommentarsfältet). Jag har ingenting emot deckare eller deckarläsaren per se. Jag anser inte att deckare är litteratur av "sämre" kvalité än något annat (jag anser för övrigt inte ens att man kan tala om "bra" och "dålig" litteratur eller om begrepp som "kvalité" utan att först definiera den måttstock man utgår från, men det kan jag diskutera en annan gång). Anledningen till att jag inte läser deckare är att genren inte intresserar mig, precis av samma skäl som jag inte läser poesi.

The Submission av Amy Waldman

2011-08-31T09:33:00.001+02:00

Det bästa sättet att hitta ny spännande litteratur tycker jag är att åka in till Akademibokhandeln City i Stockholm (ja, eller någon annan välsorterad låda, nu råkar jag ha personalrabatt på nämnd butik) och botanisera bland de nyinkomna engelska böckerna. Engelska, därför att då är det större sannolikhet att hitta något man inte hört talas om tidigare och kanske heller inte skulle ramla över om man bara höll sig till det som översätts till svenska. Flera av mina största läsupplevelser har sitt ursprung i den här strategin. Ibland översätts böckerna till svenska senare och då brukar jag tipsa alla jag känner, ibland översätts de inte.

Mitt senaste "fynd" är The Submission av amerikanskan Amy Waldman. En jury har till updrag att utse vinnarbidraget i en arkitekturtävling för ett minnesmonument på Ground zero i New York. När (den fram tills dess anonyma) vinnaren dras visar det sig vara en arkitekt av muslimsk härkomst, Mohammad Khan.

En väldigt spännande romanidé tycker jag och än så länge (jag har läst 60 sidor) verkar det lovande. Jag hoppas återkomma med en rapport vad det lider.

Herredjävlar, nu händer det grejer...

2011-08-24T17:14:00.001+02:00

...kanske någon tänker. Ny färg, nytt tema, fler inlägg på tio minuter än det senast gågna seklet. Jojo.

Kanske är bloggen ännu fulare nu än förut. Måhända är inläggen väldigt trista. (De är s.k. metainlägg: inlägg om att skriva inlägg.) Alldeles säkert har redan alla läsare lämnat mig. Sannolikt är den här bloggen kokt i bajs. Det är kört helt enkelt.

Det här är desperata försök att få igång mitt bloggande eller patetiska dödsrykningar. Välj själv.

En stingslig Nesser

2011-08-24T17:08:00.002+02:00

Noterar att även Nesser verkar vara en stingslig en. Om man, som han skriver, endast får en enda dålig recension, kan man då inte vara glad över att alla andra var så positiva? Nej inte Nesser, han passar på att läxa upp recensenten i fråga.

Svanesång eller nödrop?

2011-08-24T16:50:00.000+02:00

Är det här en svanesång? Jag vet inte. Alla mina fans out there har kanske noterat min inläggsfrekvens den senaste tiden och ansett mig i skriande behov av en spark i arslet. Må så vara. Min skrivlust har helt enkelt saknats. Jag ska ge den här dåliga ursäkten till blogg några veckor till. Om jag inte återfått bloggsuget efter Bokmässan åker nog den här bloggen i papperskorgen.

En åttonde Harry Potter bok

2011-08-12T13:34:00.000+02:00

Ett torn av sidor

2011-08-07T14:31:00.001+02:00

Jag läser för närvarande Uwe Tellkamps mastodontverk Tornet och den verkar aldrig ta slut. Visst, det är en bra bok, men varje gång jag läst en sida har de kvarvarande sidorna ökat med två. Varje gång jag vänder boken ryggen blir dess rygg några millimeter tjockare. I nuvarande lästakt kan ni förvänta er en recension lagom till 50-årsjubileet av murens fall.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Vad som egentligen skedde i Harry Potters tält

2011-07-28T17:36:00.001+02:00

Det finns en del i J. K. Rowlings böcker om Harry Potter som vissa skulle vilja kalla orealistiskt. Varför till exempel skaffar inte Harry linser? Det verkar ganska opraktiskt att fara omkring på en sopkvast och rädda världen iförd brillor. Något annat man kan undra är varför inte de använder Skype i stället för eldstäder när de ska kommunicera långväga.

Men det som är det mest orealistiska i hela bokserien måste ju ändå vara det här med frånvaron av sex. Stora delar av den sista boken tillbringar Harry, Ron och Hermione ensamma i ett tält, mitt i boken utspelar sig också ett svartsjukedrama som resulterar i att Ron sticker därifrån. Vi har alltså tre sjuttonåringar som bor tillsammans i ett tält i flera månader, men de verkar inte så mycket som utbyta kindpussar. Men kom igen! Mig lurar du inte Rowling. Jag vet vad de unga tre egentligen ägnade sin tid åt i stället för att leta efter horrokruxer. Klart som fan att Ron drog i vredesmod, han kom väl på Harry och Hermione mitt i akten. Och är inte Hermione lite rund om magen i sista filmens slutscener? Frågan är ju bara om pappan heter Ron, Harry eller har kanske Viktor Krum återkommit för ett litet gästspel...

Published with Blogger-droid v1.7.4

Bill Bryson is my man!

2011-07-06T13:51:00.000+02:00

Det fanns en tid när jag läste minst lika mycket non-fiction (jag föredrar den termen framför faktaböcker, eftersom den senare antyder att det skulle handla om någon form av akademisk litteratur, men så behöver det inte vara) som skönlitteratur. Nuföritden händer det dock alltför sällan. Nu har det emellertid hänt.

Boken ifråga är At Home. A Short History of Private Life av Bill Bryson. Någon kanske har läst och minns hans (vad jag vet) enda bok som översatts till svenska, En kortfattad historik över nästan allting, en oerhört underhållande genom gång av naturvetenskaperna och deras historia. Den bok som är ämnet för detta inlägg handlar, precis som titeln antyder, om hemmets historia. Bryson avhandlar allt från hur stenåldersmänniskorna övergick till att bli bosatta och hur deras "hus" var beskaffade till hur telefonen, toaletten och andra praktiska uppfinningar såg dagens ljus. Boken är sprängfylld med fakta, men är ändå en pageturner, alla 632 sidorna igenom. Det finns hela tiden ett driv i berättandet och sidorna fylls av fascinerande personligheter.

Det som gör Brysons böcker till läsupplevelser utöver det vanliga är, förutom det redan nämnda, att de också är väldigt roliga. Bryson har hela tiden en ironisk glimt i ögat, utan att falla i fällan att inte visa sitt ämne respekt. Han lyfter fram lustiga detaljer, som t.ex. att den moderna toalettens fader hette Thomas Crapper, eller att det tog flera år från det att Bell hade uppfunnit telefonen tills någon uppfann mekanismen som gör att det hörs en signal när någon ringer. Tidigare hade man helt enkelt varit tvungen att då och då gå fram till telefonen och lyfta luren för att höra om någon var där.

Hans personporträtt är också många gånger väldigt roliga. En av mina favotipassager är den där Chritoffer Columbus avhandlas. Så här skrver han om sjöfararens förmågor:

Though an accomplished enough mariner, he was not terribly good at a great deal else, escpecially geography, the skill that would seem most vital in an explorer. It would be hard to name any figure in history who has achieved more lasting fame with less competence.

At Home är en utmärkt semesterläsning, en tegelsten som kan förgylla många timmar och ge upphov till en och annan högläsningsstund.

Om att få sina fördomar bekräftade

2011-06-30T09:00:00.001+02:00

När man jobbar i bokhandel är det viktigt att försöka pejla in vad en kund kan tänkas gilla utan att falla ner i fördomsträsket. Slutledningar av typen "han har svart urtvättad t-shirt, svarta urtvättade jeans och dålig hy, alltså gillar han fantasy", "hon har läppglans och en präktig pancake, här är det chickitt som gäller" eller "äldre man med skägg, han vill ha en bok om andra världskriget" göre sig icke besvär. Sorgligt ofta får man dock sina fördomar bekräftade. Nio av tio som köper Svensk maffia fortsättningen eller Jans Lapidus senaste Livet Deluxe är män och den tionde kunden är ofta en kvinna som köper boken i present till en man.

I ett fall kan jag dock inte annat än förundras. En slående hög andel av de som köper riksslemmet Bingo Rimérs En flickfotografs bekännelser är unga kvinnor. Hur kan detta komma sig? Kanske är jag moralkonservativ eller trångsynt, men jag fattar inte riktigt hur någon kvinna med självaktning kan vilja läsa en bok av mannen som har gett objektifieringen av kvinnokropen ett svenskt ansikte. (Jag måste emellertid erkänna att jag inte läst Rimérs bok och därför egentligen inte kan uttala mig om dess innehåll, det här inlägget bygger endast på mina fördomar om Rimér.)

Om Nawal El Saadawi och religiöst förtryck

2011-06-29T09:16:00.000+02:00

Jag har precis läst klart Den stulna romanen av Nawal El Saadawi och jag känner framförallt en sak: ilska. Varför är folk så jävla dumma i huvudet? Det finns få saker som kan göra mig så arg som religiös fundamentalism eller för den delen bara religiös inskränkthet.

I El Saadawis roman får vi följa ett antal människor i det moderna Egypten. Huvudpersonen är en medelålders kvinna som är gift med ett praktarsel till snubbe och som i hemlighet försöker skriva en roman. Faktum är att i princip alla män i boken (utom två som jag kan komma på rak arm) är praktarslen. De ligger med alla de kan komma åt (kvinnor, flickor och pojkar) och har sedan mage att predika en hög moral och tvinga sina fruar att vara dem evigt trogna.

Bokens kontext är ett Egypten där religionen går i första rummet, före allt annat, och där mannens rättigheter vida överskrider kvinnans. El Saadawi är ju en engagerad frihetskämpe och en av förgrundsgestalterna inom den arabisk/muslimska kvinnorörelsen och hennes ilska och frustration går som en glödande tråd genom texten. Om det är en realistisk bild av Egypten hon tecknar kan jag inte annat än bli mörkrädd.

Att motivera ett förtryck med en trosförestälning är ju ett närmast klassiskst grepp, det har ju gjorts i alla tider. Och här är ju knappast Islam den största boven. Kyrkan ägnar sig fortfarande åt detta i stor utsträckning och har så gjort i två tusen år. Se bara t.ex. hur den katolska kyrkan envist motverkar spridningen av kondomer i de delar av världen där HIV sprider sig som en löpeld.

Religioner har sin poäng och jag respekterar alla som tror på något större än de själva. Men att tro på att allt som står i en gammal bok är sant och pådyvla andra människordetta, det har jag inte mycket till övers för.

Erlend Loe är dialogens okrönte konung

2011-06-21T16:03:00.000+02:00

Jag vet exakt vad det är jag älskar med Erlend Loe: hans dialoger. De är helt underbara. Det är framförallt de som gör Naiv Super till hans, i mitt tycke, bästa bok och Stilla dagar i Mixing Part till en av hans bättre.

Bror och Nina Telemann hyr, tillsammans med sina barn, en stuga i Garmisch-Partenkirchen (eller Mixing Part Church som det blir om man kör det genom Google Translate), men semestern blir inte så lugn och skön som de hade tänkt sig, det blir rena stålbadet för deras relation.

Det som gör boken till en av Loes absolut bästa är på intet sätt storyn, nej det är som sagt dialogen. Jag tror inte att jag kan återge ett stycke som gör boken rättvisa, jag kan bara säga att om du gillade Naiv Super och Expedition L så är jag övertygad om att du kommer att älska Stilla dagar i Mixing Part. Jag garvade så tärarna rann.

Så trist, så trist...

2011-06-17T16:41:00.000+02:00

Ojojoj. Ikväll ska vi träffas med den bokcirkel jag är med i. Och boken vi har läst var apseg. Jag bävar lite inför kvällens diskussioner. Vanligtvis tycker jag att det är kul att få diskutera en bok jag verkligen ogillat, det är skönt att spy galla över sidorna och såga ner boken vid fotnoterna. Men i det här fallet var boken så trist att jag inte ens har några argument för mitt case, den har helt enkelt lämnat mig totalt oberörd.

För att ytterligare spä på min olust har en av bokcirkelmedlemarn bjudit dit sin farsa som enligt uppgift ska vara något av en expert på författaren i fråga och håller kvällens bok som en av de främsta som någonsin skrivits.

Troligen kommer det sluta med att jag ägnar min kväll åt att sitta och muttra för mig själv över en drink. Eller ska jag kanske låtsas om att jag inte har hunnit läsa...

Ja just det, boken ifråga är Mörkrets hjärta av Joseph Conrad.

Den långrandiga historien

2011-06-14T15:32:00.000+02:00

En bunt alkoholiserade och excentriska kaniner pluggar grekiska på ett amerikanskt hitte-på-universitet. En dag beslutar sig kaninerna för att testa det här med dionysiska rus och det går åt helvete. Käpprätt till och med. Ungefär så skulle nog Henrik Lange beskriva handlingen i Donna Tartts Den hemliga historien. Boken har ju, sedan den kom ut 1992, hunnit bli lite av en klassiker, men jag kan inte säga att förstår rikigt varför.

I vintras när Amanda Hellberg släppte sin skräckkalkon Döden på en blek häst läste jag ett flertal rercensioner där denna bok jämfördes med Den hemliga historien. En jämförelse det vore en misstag att kalla haltande; den sitter inte ens i rullstol, snarare ligger den i koma. Det enda dessa två böcker har gemensamt är att de båda två utspelar sig på anglosaxiska universitet. Med samma logik skulle man kunna hävda att serietidningen Bamse och Vilhelm Mobergs Raskens är lika bara för att de båda utspelar sig i den svenska glesbygden.

Denna missvisande jämförelse gjorde att jag genom hela Tartts bok väntade på att något oväntat med anstrykning av övernaturlighet skulle inträffa. Men icke. Boken är en skildring av ett kompisgängs sociala och psykologiska kollaps. Inga spöken eller annat jox så långt ögat kan nå. Nu är jag visserligen inte ett fan av övernaturlighet av den art och i den utsträckning som finns i Hellbergs bok, men någon form av oväntat twist hade jag ändå hoppats på.

Vän av ordning kanske vill påpeka att det knappast är relevant att anföra andra recensenters missvinsade jämförelser som kritik mot Donna Tartt. Det är ju inte hennes fel att de s.k. aka-porr-vurmarna* missar poängen med Den hemliga historien. Vän av ordning har ju förstås rätt. Problemet ligger snarare i att jag har varit fjättrad i mina egna förväntningar och därför inte kunnat ta boken för vad den är.

Bokens problem är att den är för lång. Lite styvt 700 sidor för att återberätta den story jag ovan sammanfattade på lite drygt två rader. Okej, jag kan medge att Tartts version bidrar med en aning mer spänning, komplexitet coh stämning, men jag anser ändå att hon kunde ha kortat ner boken med kanske 200 sidor.

För att sammanfatta: Den hemliga historien var bra och läsvärd, men lite väl lång samt unsett överskattad.

* aka-porr är den sub-sub-sub-gren av litteraturen där man frossar i akademiska referenser och miljöer.

Novellixer

2011-06-08T09:00:00.003+02:00

Det nystartade förlaget Novellix riktar in sig på att ge ut korta, nyskrivna, svenska noveller i små fina volymer. Man kan säga att det är en form av ultrapocket - billigare, mindre och kortare. Jag gillar idén. Böckerna har ett enhetligt utseende och är numrerade. Planerad utgivningstakt är fyra gånger per år med fyra volymer varje gång. Återstår att se om det blir någon försäljningssuccé. Jag har iaf gått och köpt de fyra första böckerna.

Katter eller vandrande löv?

2011-06-07T10:01:00.000+02:00

När jag surfar runt på bokbloggar kan jag inte annat än undra: vad är grejen med katter och te? Mina högst ovetenskapliga och säkerligen tendensiösa studier ha visat att en bokbloggs popularitet verkar står i direkt proportion till andelen katt- eller terelaterade inlägg på densamma. Vadan detta? Finns det ett djupare samband mellan litteratur och dessa pälsdjur och heta drycker? Jag inbillar mig att de flesta av bokbloggarna hyser aktning för litteratur och är rädda om sin böcker och ändå låter de dessa hanteras av varelser som

har vassa klor
har dåligt omdöme
inte kan känna igen en hexameter om man så trycker upp den i nosen på dem
slickar sig själva i skrevet

Vore det inte mer logiskt om bloggarnas intresse djur- resepktive dryckesintresse riktades mot vandrande löv och äggtoddy? Den senare värmer såsom te, men har också andra stärkande effekter. De förra är pålitligare än katter och kan också användas som bokmärken (om man rycker bort ett ben eller två).

Bli inte förvånad om undertecknad bloggare startar en katt- och teblogg vilken dag som helst. Allt för att få sola sig i glansen av huntratals dagliga läsare.

Potterpaus

2011-06-02T11:00:00.000+02:00

Jag skrev för en tid sedan att jag kastat mig in J. K. Rowlings författarskap. Och detta med hull och hår. Under en månads tid har jag läst och lyssnat på de fem första böckerna samt kollat på de fyra första filmerna. Visserligen har jag lästa annat mellan och samtidigt, men snart börjar det rinna polyjuice potion eller pumkin juice ur öronen på mig. Eftersom jag både har läst och lyssnat på böckerna har ofta min skalle varit fyld av Potter när jag somnat på kvällarna och många nätter har jag drömt om Hogwarts. För att inte jag ska bli galen och börja muttra besvärjelser eller föröka flyga till jobbet på dammsugaren är det nog bäst att jag tar en liten paus. Bok sex och sju får helt enkelt anstå ett tag.

Amos Oz är mannen i mitt hjärta

2011-06-01T10:05:00.001+02:00

Det finns två författare som utövar en märklig dragningskraft på mig. Jag blir fullkomligt trollbunden vare sig jag läser det de har skrivit eller lyssnar på dem när de talar. Allt de säger är smart och genomtänkt, allt de skriver smärtsamt vackert. Jag talar (eller okej, skriver) om Jonathan Safran Foer och Amos Oz.

Förra veckan läste jag Amos Oz senaste bok Lantliga scener och var på Internationell författarscen på Stockholms kulturhus för att höra honom snacka.

Lantliga scener är en hybrid mellan roman och novellsamling, på ungefär samma vis som Tom Rachmans De imperfekta. Alla kaptilen (utom ett) utspelar sig i en liten israleisk by och de binds samman genom att flera av karaktärerna återkommer i flera kapitel. Rent tematiskt är bokens röda tråd ett sökande efter något ibland ogripbart och diffust. Många av människorna drivs av en längtan efter något, som de i flera fall inte rikigt vet vad det är. Detta i kombinationen med Oz patenterade vemod gör Lantliga sener till en typisk Ozbok.

I vanlig ordning när det gäller den gode Amos är jag trollbunden efter bara några ord, jag vet inte vad det är med karln's (och måste jag väl tillägga, översättaren Rose-Marie Nielsens) språk, det är på samma gång krispigt, klart och enkelt som fyllt av melankoli och skönhet. Det har på något vis både en saklig pregnans och enkelhet samt en poetisk musikalitet som gör texten helt oemotståndlig.

Lantliga scener är en utmärkt bok, det blir en femma. Har du inte läst Amos Oz tidigare kan du med fördel börja med denna lilla pärla, men förr eller senare bör du läsa hans mästerverk En berättelse om kärlek och mörker.

Litteraturvärldens finfolk

2011-05-31T10:03:00.000+02:00

Förra veckan var jag och lyssnade på Amos Oz på Internationell författarscen på Stockholms kulturhus och tidigare i maj på Paul Auster. Under de minuter som förflöt mellan det att publiken hade släppts in och att författaren gjorde entré ägnade jag mig åt lite socialantropologiska fältstudier.

Hörsalens fyra-fem främsta rader var reserverade åt finfolket (eller finfloset som min flickvän som är från Norbotten skulle ha sagt). Jag antar att dessa består av förlags- och annat branchfolk samt kulturjournalister. Dessa använder i många fall inte den vanliga publikentrén, utan glider in från en sidodörr framme vid scenen. De går heller inte och sätter sig direkt utan står gärna och chit-chattar med sina fellow finflos längst fram i salongen och står samtidigt och spanar lite lojt ut över pöbeln i salongen.

När det sedan ges möjlighet till att ställa frågor är finfolket ofta de som ställer flest och de kan ofta inleda i stil med: På lunchbjudningen tidigare idag sa du något väldigt intressant... eller När jag mötte din författarkollega X förra året i New York sa hon...

Missförsta mig inte nu, det här inlägget är inget utslag av avundsjuka, snarare en mild förundran. En förundran över dessa människor som älskar att frottera sig med "eliten" och som gärna vill att det ska synas. Jag stöter på samma typ inom idrotten, där jag tjänar mitt levebröd.

Kafka FTW!

2011-05-26T12:38:00.000+02:00

En del av er har säkert noterat att Forma Books Blog Award ska delas ut på bokmässan i höst. Det finns tre finalister att rösta på och valet är enkelt. Rösta på Kafka på jobbet för bövelen! Det här är ett val av samma dignitet som när det amerikanska folket valda Obama till president eller när jag här förleden vald att köpa havreknäcke i stället för sportknäcke. Med ett ord: du måste göra din röst hörd och rösta på Kafka på jobbet.

Äntligen en enhetlig låg bokmoms?

2011-05-24T09:27:00.000+02:00

För ungefär tio år sedan sänktes bokmomsen i Sverige till sex procent. Ett tilltag som gjorde böcker billigare och därmed att försäljningen ökade. Så vitt jag kan förstå påverkade det inte statens intäkter negativt; eftesom det såldes mer böcker fick man ändå in en jäkla massa kulor i bokmoms.

EU tillåter idag alla sin amedlemsländer att ha vilken moms de vill på alla böcker, utom digitalt nedladdningsbara (dvs e-bäcker och nedladdningsbara ljudböcker). För tio år sedan var väl kanske inte detta så konstigt, men idag fugerar det som en hämsko för e-bokmarknadens utveckling.

Häromdagen läste jag i Svensk bokhandel att Sveriges riksdag nu verkar vilja ändra detta, så att man i framtiden kan ha en låg moms även på e-böcker. Äntligen, säger jag. Det här kommer inte en dags för tidigt.

Livstecken eller dödsryckning

2011-05-09T09:30:00.000+02:00

Hallå.... Testing, testing.. Sjrpojf'seo... Fan! Wwfaaawkkkkkk.... Ok, ett försök till: Hej!

Som ni märker är jag lite ringrostig. Det känns som att jag inte har bloggat sedan andra puniska kriget (eller var det första?). Åpåpåp, säger kanske vän av ordning, du blogade ju för en vecka sedan. Och det är ju rikigt, men jag har lite tappat farten, frekvensen har gått ner till ett oroväckande puttrande i stället för den strida ström av läsvärda inlägg som borde publiceras här. Jag har inte lästorka. Jag har bara ingen lust att skriva. Så det så.

Så, till alla mina fans out there: håll ut, den här bloggens ära kommer att återupprättas vilken dag som helst. Men inte idag. Det här är ingen dödsryckning, bara ett livstecken.

Drömhjärta av Cecilia Samartin

2011-05-03T15:57:00.000+02:00

Vad är det som gör att man gillar en bok? Hur mycket beror det på själva innehållet och hur mycket på en själv och vilken stämning man är i? Jag är något av en känsloläsare och kan den ena dagen älska en bok som jag en annan dag har börjat på men dissat. Det är sådana här funderingar som fyller min skallen efter att jag har läst klart Drömhjärta av Cecilia Samartin.

Jag kan lika gärna säga det direkt: jag är inte imponerad av den här boken. Storyn är jolmig och karaktärerna platta. Boken är nog både spännande och gripande, men jag rycks inte med. Det är förstås omöjligt att säga, men jag har en känskla av att jag kunde ha gillat den här boken, hade jag läst den vid ett annat tillfälle.

Drömhjärta handlar om en kubanska som växer upp på 1950-talet i ett idylliskt Kuba för att sedan fly landet efter revolutionen. Hon och hennes famlij hamnar i Kaliforninen dä hon börjar en nytt liv. Men så småningom tvingas hon tillbaka till sin barndomsland för ett besök som får stora konsekvenser för hennes liv.

En sak jag irriterade mig på, iaf i början av boken, var författarens perspekiv på den kubanska revolutionen. Missförstå mig inte nu, jag tycker verkligen inte att Kuba är ett särskilt välskött land och Castro är en grym diktator. Det sammantagna lidandet i landet var nog större efter revolutionen än före. Så som det ju brukar vara så roffade den nya politiska eliten åt sig i stället för att dela med sig åt folket.

Det jag har prolbem med är dels hur Samartin bara skildrar de rikas perspektiv, de personer som skildras i boken är alla rika (eller de rikas tjänstefolk som lever ack så lyckliga vid sina herrars sidor) och dels hur hennes syn på historien är onyanserad. Bokens karaktärer lever i ett paradis där alla kvinnor är vackra alla män intelligenta (och vackra). Familjemiddagarna flödar över av mat, cigarrer och vin och solen lyser varje dag. Revolutionen 1959 tar allt detta ifrån dem och allt blir misär.

Om det var så att Kuba innan 1959 var paradiset på jorden och efter helvetet på densamma, ja då har Samartin rätt i sin beskrivning och jag fel i min kritik, men jag har en känsla av att det kanske är lite mer komplicerat än så. Synd bara att det inte märks i boken.

Harry ftw!

2011-05-02T21:47:00.001+02:00

I morse vaknade jag med ett fult sår på amen. Jag trodde först att min flickvän hade förvandlats till en vampyr och inte orkat tas sig ändå upp till min hals för att ta sig en slurk. Det visade sig emellertid att det var Harry Potter-flugan som hade bitit mig, och det hårt. Jag bloggade häromdagen om att jag sist av alla i hela världen hade börjat läsa Harry Potter-böckerna. Nu vill det sig inte bättre än att jag har blivit såld och fast. Jag har beställt ett gäng av böckerna och laddat ner både ljudböcker och filmer. Igår blev jag klar med den första delen, Harry Potter and the Philosopher's Stone och nu har jag kommit en bit in i tvåan, Harry Potter and the Chamber of Secrets. Jag trodde inte att jag skulle bli så uppslukad av det, men jag gillar't.

Nu kan J. K. Rowling räkna in den sista

2011-04-27T09:03:00.000+02:00

Det finns saker som de flesta levande människor har gjort (iaf i västvärlden): Ätit kebab så det sprutar vitlökssås ur öronen, somnat på stranden och fått en lustig röd kulör, irriterat sig över Carola Häggqvists frikyrklighet samt läst Harry Potterböckerna. Ja, utom jag då. Tills nu. Igår köpte jag med mig den första Harry Potterboken hem (Harry Potter and the Philosopher' stone ) och jag gillar't. Det återstår att se om jag läser alla sju böckerna och hur lång tid detta isf tar, men det här är iaf en start.

All my friends are superheroes av Andrew Kaufman

2011-04-26T20:33:00.000+02:00

Det har hänt igen! Nej, jag har inte cyklat på ett bältdjur. Inte heller har jag vunnit en miljon eller en årsförbrukning av villaolja. Den som gissar att jag har dragit dit pepparn växer har också fel. Det som har hänt är att jag har läst en snuskigt bra bok. Det handlar om den lilla pärlan All my friends are superheroes av kanadensaren Andrew Kaufman.

Alla Toms vänner är superhjältar, t.o.m. hans fru. På Toms bröllopsdags inträffar en incident varvid en av brudens tidigare pojkvänner - Hypno (också superhjälte) - hypnotiserar Toms fru att uppleva Tom som osynlig. Alla andra kan se Tom, men inte hans fru. Tom gör nu allt han kan för att hans fru ska se honom igen.

Boken är fylld av anekdoter kring superhjältar som Tom känner. Några av mina favoriter är The Sloth vars superkraft består i att han kan säga "Fuck you" och verkligen mena det och The Spooner var superkraft består i en mystisk dragning till ensamma människors sovrum om nätterna, dit han går och lägger sig och skedar personen som ligger där. En dag visar det sig att det är hans egen flickvän han hamnar hos.

All my friends are superhreos är en underbart vacker och underfundig kärlekshistoria. Den är helt enkelt oumbärlig. Som om detta inte vore nog är den en tunnis som låter sig läsas på en kväll. Det blir en solklar femma i betyg.

Om cirkeln och svårigheterna med att recensera ungdomsböcker

2011-04-25T10:33:00.000+02:00

Precis som jag börjar skriva det här inlägget hör jag något som fladdrar i bakgrunden. Ah, det var bara historiens vingslag. Det här är nämligen första gången som jag recenserar en ungdomsbok här på a fraction of the web. Det är i sanning i ett historiskt ögonblick. Boken i fråga är den omtalade Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren.

Handlingen i stora drag ser ut så här: En tonårsgrabb tar livet av sig, eller....? Det visar sig att han var del av ett häxgäng som ännu inte formerats. När de sex övriga medlemmarna hittar varandra blir de varse att jorden ska gå under och att det är deras lilla klubb - Cirkeln - som ska vara motmedlet mot ondskan. Typ.

Bitvis tycker jag att det är en spännande bok och jag antar att de många delar (som t.ex. personbeskrivningarna) som jag tycker är alltför explicita faktiskt faller en yngre publik på läppen.Och här har vi pudelns kärna. Cirkeln är en ungdomsbok. Den vänder sig till ungdomar. Dess målgrupp är ungdomar. Ja, ni fattar. Och jag är 30 plus. Kanske har det att göra med att jag själv inte läste den här typen av böcker när jag var tonåring, jag läste mest serier och en och annan Stephen King, men jag tycker att det är svårt att ha några åsikter om den här boken. Jag har inga referensramar. Vanligtvis när jag skriver om en bok utgår jag från mig själv, men det är svårare att göra när det handlar om en ungdomsbok. Jag måste på något sätt bli mitt tonårsjag när jag läser och det är i sanning inte lätt.

Hur gör ni om ni har läst en ungdomsbok och vill tycka till om den?

Haruki Murakamis 1Q84 - väl värd väntan

2011-04-19T12:40:00.000+02:00

Sådärja. Nu har jag läst klart Haruki Murakamis senaste tjockis 1Q84. Ja, alltså del 1 och 2. Det är ju en roman i tre delar och de två första släpptes nu för några veckor sedan och del 3 släpps nästa år (tror jag).

Handlingen i stora drag: Aomame jobbar som gyminstruktör och lönnmrödare. Tengo jobbar som matematiklärare och är hobbyförfattare. De har varannat kapitel i boken och deras resepktive storys vävs mer och mer in i varandra. Tengo har fått i uppdrag att vara spökskrivare åt en 17-årig debutantförfattare. Boken som skrivs innehåller mycket skumt stoff och blir en bestsäljare. Men Tengo märker att han har dragits in i något han inte kan kontrollera.

Det mest intressanta i romanen (jag benämnar den i singularform, eftersom det egentligen är en roman som är uppdelad i tre volymer) är det sätt på vilket läsarens invanda tankemönster kring begrepp som sanning, tid och fiktion/verklighet ställs på ända. Den bok Tengo skriver påverkar den värld han lever i; en värld där det bl.a. finns två månar. Jag gillar den här typen av lek med fiktionens gränser. Det är både kittlande och tankeväckande.

En negativ sida med boken är att det händer så mycket skumma grejer som jag befarar inte kommer få sin förklaring. Murakai brukar ju lämna sina läsare med fler frågor än svar. Och det är ok. Det är inte författarens uppgift att servera en färdig förklaring till allt som händer i boken, det vore att underskatta läsarna. Men Murakami trycker in så mycket märkliga grejer i boken att man nästa blir yr. Jag hoppas att det inte spårar ur totalt i del tre.

Sammantaget tyckte jag mycket om den här boken. Efter del ett var jag nästan beredd att sätta en femma och utbrista: det här är Murakamis bästa hittills! Men efter tvåan nöjer jag mig med en fyra och tänker att vår käre japan ibland borde lägga lite mer tyngpunkt på realismen snarare än det magiska (Murakami brukar ju beskrivas i termer av magisk realism).

Framförallt har läsande lämnat mig med en längtan efter mer (och detta trots att jag nyss har läst och sönderanalyserat Fågeln som vrider upp världen). Jag kommer definitivt att fortsätta läsa min favvojapan.

Podden som vrider upp världen, del 5 av 5

2011-04-18T10:00:00.002+02:00

Ja, så nu har det då äntligen blivit dags att knyta ihop säcken. Det dags för fågeln att sluta vrida upp världen. Det är slut med märliga kindfläckar, Torus overksamhet och uttorkade brunnar. I dagens avsnitt, som alltså är det femte och sista, försöker vi sammanfatta våra intryck av Fågeln som vrider upp världen och knäckfrågan är: vad i boken har egentligen hänt utanför Torus skalle? Vilka personer finns i verkligheten och vilka är bara sidor av Toru?

Här hittar du episod 5. Mycket nöje.

Lyssna också på avsnitt 1, 2, 3 och 4.

1q84 - flippat men bra

2011-04-15T11:50:00.000+02:00

Förra veckan började jag läsa första delen av Haruki Murakamis giggoverk 1Q84. Det började väldig bra; efter första boken var jag beredd att säga att det var det bästa jag lästa av Murakami hittills. Nu har jag läst drygt hälften av del två och nu har det börjat spåra ur ordenligt. Det är fortfarande bra, men också flippat. Riktigt flippat. Lägg sedan till de märkliga sexscener som ibland figurerar i japanens böcker. Ja, nog är det Murakami alltid.

(Jag vill inte ha några kommnetarer som avslöjar hur flippindexet utvecklas, tack.)

Tunnisar efterlyses

2011-04-14T17:10:00.000+02:00

Den senaste tiden har jag läst många tjocka böcker. Och fler tegelstenar ligger och väntar på nattduksbordet. Och det inget fel med det. Tjocka böcker kan ofta vara de bästa eftersom man får ordentkligt med tid att sugas in i berättelsen.

Men ibland kan jag längta efter att få läsa tunnisar. Ni vet de där korta små böckerna som man kan klara av under en kväll eller två. Det finns något befriande med att läsa sådana böcker ibland.

Problemet är att jag inte har några idéer på tunnisar. Jag behöver alltså hjälp. Ge mig tips, tack. (Observera att jag i det här sammanhanget betraktar 150 sidor som en semi-tegelsten.)

Och Nordiska rådets litteraturpris går till...

2011-04-12T18:20:00.000+02:00

...en isländsk snubbe som inte en männ'ska har hört talas om. Ja, man får väl säga grattis; grattis!

Podden som vrider upp världen, del 4 av 5

2011-04-11T10:00:00.002+02:00

Idag pratar vi om Toru igen. Ständigt denna Toru. Och nu börjar vi bli ordentligt irriterade på denna segpropp. Vi pratar också lite grand om allitterationer och kryddor.

Här hittar du episod 4.

Det finns också möjlighet att lyssna på avsnitt 1, 2 och 3 igen.

Mycket nöje.

Bockfesten av Mario Vargas Llosa

2011-04-08T12:45:00.000+02:00

Jag har precis läst ut Bockfesten av Mario Vargas Llosa och här kommer några tankar. Först nnågra ord om handlingen.

Handlingen kretsar kring Rafael Leonidas Trujilo som var Dominikanska republikens (typ) diktator från 1930-1961. Till stora delar består boken av tre parallellberättelser som vävs in i varandra. Ibland följer vi Trujillo själv under hans sista dag i livet (han mördades i ett attentat 30 maj 1961), ibland hans mördare som sitter i bilar och väntar på att el generallisimo ska dyka upp så att de kan skjuta honom och mellan dessa scener får vi följa Urania Cabral, dotter till en av Trujillos närmsta män, som återkommer till Dominiskaska republiken efter 35 år i exil för att göra upp med sitt förflutna. Alla tre berättelsen är fulla av tillbakablickar och skapar tillsammans en tät väv där hela Trujilloeran belyses från olika vinklar.

Jag gillar det här berättargreppet. Vargas Llosa glider mjukt mellan nutid och dåtid och melan olika perspektiv. Ibland kan man behöva hålla tunga rätt i mun för att hålla reda på var och när man befinner sig, men jag gillar det. Ett problem är dock alla namn. Det figurerar en väldig massa personer i den här boken och alla har fyra namn. Ibland används alla fyra, ibland bara ett, två eller tre. Och ibland läggs det till en titel. Eller ett smeknamn. Det är lite grand som med ryska romaner, fast utan personförteckning i början. Med både berättarstilen och namnrikedomen i åtanke tror jag att man med fördel läser den här boken under en ganska koncentrerad tid, inte med långa pauser och parallelt med andra böcker.

Jag, som så många andra, har i ett tidigare inlägg beskyllt den gode Mario för gubbsjukhet. Det är inget han visar i den här boken. Visst huvudpersonen Trujilo är gubbsjuk så det räcker och blir över, men skildringen känns inte gubbsjuk alls.

Efter att ha läst Den stygga flickans rackartyg i somras var jag inte så säker på om jag någonsin skulle läsa något mer av den här karl'n. Men nu är jag ganska säker på att jag ska. Bockfesten får en fyra i betyg.

Topp 5 - märkliga frågor i en bokhandel

2011-04-07T10:28:00.000+02:00

En gång för länge sedan när jag var nyanställd i bokhandeln utlovade jag blogginlägg innehållande bokhandelshumor. Man skulle kunna säga att det har varit lite si och så med den saken.

Jag tänkte dela med mig av de konstigaste frågorna jag fått som bokhandelsanställd. Här är top fem (utan inbördes rangordning), alla situationerna är helt autentiska och självupplevda:

En kvinna i medelåldern kommer in och säger: "Alltså, stickning är ju väldigt stort i Tallin. Har ni några böcker om det?". Faktum är att jag lyckades hitta en bok åt henne i vårt beställningssortiment.
"Har ni bara pocketböcker?" Till saken hör att jag jobbar i en halvstor boklåda som inte är pocketshop, så ja, vi har annat än bara pocketböcker.
En äldre man: "Säljer ni plasthinkar?"
En kvinna i 40-årsåldern: "Hhhckhtjzzzkkkaaaaa.....?" Hon hade råkat sätta in ett exemplar av Anna Gavaldas En dag till skänks på tvären i munnen och undrade om vi hade någon polygrip.
Och slutligen min personliga favorit. En kvinna stegar rakt fram till kassan (som befinner sig i mitten av butiken, inte vid entrén) och frågar: "Har ni böcker här?" Jag undrar vilken sorts butik hon trodde att hon hade kommit in i.

(Ok, nummer 4 kanske inte är helt överensstämmande med sanningen. Men visst hade det varit ganska kul om det varit sant?)

Mer Murakami

2011-04-05T22:22:00.000+02:00

Trots att jag så sent som i helgen sa "äntligen", "shit, vad skönt" och "älskling, kan du skicka saltet"* när jag hade avklarat Murakamis Fågeln som vrider upp världen börjar jag nu på en ny bok av samma författare. Ikväll sätter jag tänderna i del 1 av hans mastodontverk 1Q84. Jag hoppas att detta inte för tidigt.

(* = Vi satt och åt lunch)

Podden som vrider upp världen, del 3

2011-04-04T10:00:00.002+02:00

Det har blvit dags att publicera del tre av min, Illusionernas blogg och Kafka på jobbets poddcast Podden som vrider upp världen. Ni som lyssnat tidigare känner till att vi diskuterar Haruki Murakamis bok Fågeln som vrider upp världen, enligt samma lässchema som bokcirkeln i P1. Idag pratar vi bl.a. om hur boken påverkar våra privatliv och hur vi smått börjar tröttna på herr Okada och hans eskapader. I allmänhet pratar vi väldigt mycket om Toru.

Här hittar du dagens avsnitt.

För den som missat tidigare delar eller vill lyssna igen hittar du del 1 här och del 2 här.

Vampyrernas mejeri

2011-04-03T15:21:00.000+02:00

Felskrivningar kan ibland leda till nya idéer. Idag i bokhandeln kom en tjej in och frågade efter Vampire Diaries. När jag skulle kollla i datorn om vi hade några kvar råkade jag byta plats på i:et och a:et i Diaries; det blev alltså Vampire Dairies. Naturligtvis fick jag inga träffar, men jag hade inte blvit fövanaåd om det hade funnits sådana böcker också. Jag kan tänka mig scenariot: när mörkret har fallit vaknar de anställda vid Vampyrmejeriet till liv, de sover i övergivna pastöriseingsmaskiner. Varje natt står de vid de löpande banden och tillverkar blodi-frutti, blodyoghurt och grädden som du villl ha till dina blodplättar med sylt.

Fågeln som äter upp tiden

2011-04-02T17:09:00.000+02:00

Äntligen! Äntligen är jag klar med Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami. Boken är ju en bit över 700 sidor och eftersom jag, Kafka på jobbet och Illusionernas blogg har gjort en poddcast på boken och vi inte har kunnat träfas oftare än var 7-10 dag för att spela in, så har läsandets dragit ut i en evighet. Boken har legat på mitt nattduksbord sedan i slutet av februari och i morgon ska vi träffas för att spela in det femte och sista avsnittet av podden. Det ska bli skönt att ställa upp denna tegelsten i hyllan. Jag gillade boken, det är inte det, men jag hade föredragit att läsa ut den på kanske två veckor i stället för sex-sju.

Super sad true love story - en skrämmande satir av världen idag

2011-03-30T09:00:00.001+02:00

Jag har precis läst ut Gary Shteyngarts senaste bok Super sad true love story och det är verkligen en bok som sätter igång en massa funderingar. Den kanske inte är fullt lika rolig som hans tidigare böcker (Den ryske debutantens handbok och Absurdistan), men satiren är vassare och ämnet känns mer, om inte angeläget, så iaf relevant i mitt liv.

Boken utspelar sig i en nära framtid där allting i samhället kretsar kring en fixering kring ungdomlighet. En framtid där böcker anses som något suspekt (de kallas "printed, bound media artifacts" och anses lukta illa). En framtid där alla går omkring med någon sorts monsterversion av smartphone som kallas äppärät. I dessa manicker får de ständiga informationsflöden om allt omkring dem och de kan använda dem till att ranka allting i sin närhet. T.ex. kan äppärätin räkna ut vilken sexighets- eller personlighetsrankning du har av alla människor i ett rum, en rankning som sedan visas upp för alla i den synliga displayen på din äppärät.

Bokens huvudperson, Lenny Abramov, fyller snart fyrtio år, har den märkliga egenheten att han älskar böcker och jobbar på ett företag som ger folk evigt liv (eller i.a.f. säljer "föryngringsprocesser"). Lenny blir tokkär i den koreanskamerikanska, 15 år yngre tjejen Eunice park och det är kring deras förhållande boken kretsar.

Det finns så många intressant trådar i den här boken så jag vet inte vad jag ska ta upp här: Som att dagens "lillebror-samhälle", där alla övervakar sig själva och andra och lägger ut alla möjliga detaljer om sitt och andras privatliv på nätet, i boken har dragits till sin extrema spets. Som att det är Kina som sätter den världspolitiska och -ekonomiska agendan i världen, inte USA som är på fallrepet. Som att det, som vanligt i Shteyngarts böcker, finns en väldigt intressant diskussion kring vad det innebär att vara andra generationens invandrare (Abramovs föräldrar kommer från Ryssland). Jag kan fortsätta i evigheter.

Det är den perfekta boken för en bokcirkel. Den innehåller helt enkelt fantastiskt mycket stoff till intressanta diskussioner. Tyvärr är dock genomförandet inte i toppklass tycker jag. Vissa passager av boken är lite sega och den är helt enkelt inte så rolig som jag hade hoppats. Det blir därför bara en trea i betyg, men jag rekommenderar ändå alla som vill ha en spegel av vårt moderna samhälle att läsa boken.

Andra som har recenserat Super sad true love story är: USA-bloggen

Podden som vrider upp världen, del 2 av 5

2011-03-28T09:57:00.005+02:00

Efter förra veckans succé har det nu blivit dags för att publicera avsnitt två av vår (dvs A fraction of the web, Illusionernsas blogg och Kafka på jobbet) poddcast Podden som vrider upp världen (eller vad den nu ska kallas). Idag har vi läst sidorna 150-302 av Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen.

Här kan du lyssna på dagens avsnitt.

Om du mot förmodan missade avsnitt 1 eller om du vill lyssna igen hittar du det här.

Är bokbloggare fega?

2011-03-27T11:50:00.000+02:00

Jag skrev häromdagen om att jag upplever att bokbloggosfären till stora delar går de stora förlagens ärenden och helt enkelt saknar oberoende. Jag hade nog räknat att få lite mer respons på ett sådant "påhopp". Jag är också ganska övertygad om att folk har en åsikt i frågan, kanske rent av håller med mig. Men man vågar inte säga vad man egentligen tycker av rädsla att "hamna i onåd" hos förlagen så att dessa slutar att skicka gratisböcker till en.

Jag hoppas inte att jag har rätt. Det vore beklämmande.

Varför driver jag en bokblogg?

2011-03-25T10:24:00.000+01:00

Förra veckan skrev Karin på En bokcirkel för alla en inlägg om hur vi bokbloggare ska få större inflytande. Ett intressant inlägg. Hon kommer in på frågan om vad som driver bloggaren, vad syftet med att driva en bokblogg egentligen är. Jag citerar:

Är inte en del av syftet att fler ska hitta bra böcker att läsa? Och att de förlag som ger oss böcker ska tjäna något på det? Och nu menar jag absolut inte att vi ska skriva bra om böcker vi inte gillar. Nej, det är inte syftet. Det gäller att få ett inflytande över folks bokinköp. Och få fler att läsa.

Den sista delen kan jag skriva under på, men att förlagen som ger oss böcker ska tjäna på det? Här håller jag inte med Karin. Upprikigt sagt så struntar jag i förlagen när jag bloggar. Det beror kanske vad man har för typ av blogg. Bygger man sin läsning på sådant man får gratis av förlagen, ja då kanske man vill väga in deras eventuella nytta av ens bloggande. Men jag, som köper det jag vill läsa och därmed själv styr vilka böcker jag konsumerar och sedan skriver om på min blogg, bryr mig faktiskt inte.

Kanske är det så att vi har en bloggosfär, där de stora inflytelserika bokbloggarna mestadels recenserar gratisböcker från förlagen och där skribenterna tar hänsyn till vad förlagen tjänar på det de skriver. I så fall saknas något väsentligt: oberoende.

Podden som vrider upp världen, del 1 av 5

2011-03-21T10:00:00.001+01:00

Jamen, så har det då äntligen blivit dags. Det är premiär för Podden som vrider upp världen (eller vad vi nu ska kalla den), en joint venture mellan A fraction of the web, Kafka på jobbet och Illusionernas blogg.

Med start i dag kommer vi fem måndagar i rad att lägga upp inspelade diskussioner av Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen enligt samma koncept läsplan som bokcirkeln i P1. I dagens avsnitt, del ett av fem, diskuterar vi sidorna 1-149 i boken.

Här hittar du avsnittet. Se nu till att klicka på länken och lyssna på våra ljuva röster.

Ödet vill att jag ska läsa om Rom

2011-03-19T12:00:00.002+01:00

Den trogne läsaren av min blogg känner till att jag åker till Rom i morgon. Inför denna resa ville jag läsa någonting som utspelar sig i Rom, för att få feeling. Jag hittade ingenting, så jag började läsa Tom Rachmans The Imperfectionists som jag hade hemma på nattygsbordet. Förutom att det var en riktigt bra bok visade det sig att den utspelar sig i Rom. Vilken flax! Nu har jag fått en allddeles utmärkt uppladdning inför min resa.

Igår började jag läsa en ny bok, den bok som med all säkerhet kommer att vara mitt resesällskap. Det blev Super sad true love story av Gary Shteyngart. Döm om min förvåning när det visade sig att även denna bok, i alla fall inledningsvis, utspelar sig i, just det, Rom!

De Imperfekta - en fantastisk bok!

2011-03-18T11:39:00.000+01:00

Jag har prickat in årets andra femtaggare (dem första kan ni läsa om här). Jag har precis läst ut The Imperfectionists av Tom Rachman och jag är fullkomligt överväldigad. Det är sådana här läsupplevelser som gör jag älskar att läsa.

The Imperfectionists porträtterar ett antal medarbetare vid en engelskspråkig tidning i Rom. Ett kapitel per person, nästan som en novellsamling. Vi får bl.a. följa den ensamma och misantropiska rubriksättaren Ruby Zaga, den osäkre Kairo-korrespondenten Winston Cheung och den excentriska läsaren Ornella de Monterecchi. De olika människornas öden griper in i varandra och mellan varje kapitel får vi oss en liten del av tidningens historia till livs.

Jag tycker att det rä svårt att recensera novellsamlingar och böcker som den här, som i mycket liknar novellsamlingar. Det är svårt att analysera handlingen och tematiken.

Berättelserna i boken är roliga, tragiska, intressanta, gripande och väldigt bra. Jag kan bara säga en sak: läs. Okej jag säger en sak till: läs!

Jag berätade i ett tidigare inlägg om hur jag älskar när favvoböcker jag läst på engelska ges ut på svenska. Nu har det hänt igen, I dagarna släpptes De imperfekta, så även de som inte gillar att läsa på engelska kan glädja sig åt denna läsupplevelse.

Avslutningvis vill jag tipsa om att författaren kommer till Internationell författarescen på Kulturhuset i Stockholm 28 april.

Dessa författare gästar bokmässan i höst

2011-03-17T15:05:00.000+01:00

Som ni kanske känner till är temat på årets bok- och biblioteksmässa tyskspråkig litteratur. För ungefär två minuter sedan släppte bokmässan vilka tyskspråkiga författare som kommer att gästa mässan i höst. Håll till godo:

Tyskland
Cornelia Funke (f 1958), ungdomsboksförfattare med världsrykte som har sålt mer än 10 miljoner böcker. Ett 15-tal av hennes böcker har översatts till svenska, bl a Tjuvarnas herre som gick som följetång i SR häromåret. Felicitas Hoppe (f 1960), prisbelönt ledamot av Tyska akademien för språk och litteratur som skriver fantasieggande prosa på yttersta gränsen mot den rena poesin. Clemens Meyer (f 1977), den tyska litteraturens bråkstake. Benedict Wells (f 1984) gjorde hyllad skönlitterär debut redan som 19-åring. Hans andra roman En vecka i Berlin utkommer på svenska i höst. Terézia Moras (f 1971) debutbok Alle Tage röstades fram till 2004 års bästa tyska roman vid bokmässan i Leipzig. Hon anses av många vara en av sin generations främsta röster, precis som Silke Scheuermann (f 1973), vars bok Timmen mellan hund och varg kom på svenska häromåret och har kallats för generationsroman. Nadia Budde (f 1967), en av Tysklands mest prisbelönta barnboksförfattare och illustratörer. Nora Gomringer (f 1980), en av Tysklands främsta spoken word-poeter. Arne Bellstorf (f 1979) tillhör den nya generationens tyska serietecknare. Han har odlat en alldeles egen berättar- och tecknarstil. Uwe Timm (f 1940) är körsnären som sadlade om till aktad och älskad roman- och barnboksförfattare. Markus Heitz (f 1971), fantasyförfattare som nått stora framgångar med framför allt sin Judas-serie. Den tyska 80-talsikonen Nina Hagen (f 1955) har skrivit en osminkad självbiografi om sitt stormiga liv och bjuder på sig själv i både seminarium och konsert. Kristina Maidt-Zinke, litteraturkritiker med smak för skandinavisk litteratur. Skriver bl a för Münchentidningen Süddeutsche Zeitung. Thomas Steinfeld, kulturchef på Süddeutsche Zeitung och bl a författare till En stor man om Axel Munthe.

Österrike
Anna Mitgutsch (f 1948), en av frontfigurerna inom modern österrikisk litteratur. Hon har blivit översatt till en rad europeiska språk, inklusive svenska. Bettina Balàka (f 1966), starkt profilerat feministisk författare. Angelika Reitzer (f 1971), skriver skönlitteratur som inte följer några raka linjer. Hennes fragmentariska, bildrika och märkligt poetiska berättelser låter sig inte förklaras på rationell väg. Den bulgariskfödde Dimitré Dinev (f 1968) bor sedan 1990-talet i Wien där han skriver tragisk, absurd och humoristisk prosa och dramatik som ofta behandlar exilmänniskans erfarenheter. Barn- och ungdomsboksförfattaren Rachel von Kooij (f 1968) skriver kort och gott ”sådant som hon själv vill läsa”. Hennes romaner har vunnit flera priser och har översatts till en mängd språk. Doron Rabinovici (f 1961), israelisk-österrikisk författare känd för sitt engagemang mot rasism och antisemitism. Richard Obermayr (f 1970), prosaist vars senaste bok Das Fenster, en mystisk och poetisk roman om minnets bedräglighet, fick recensenterna att utropa Meisterwerk! Wolfgang Petrisch (f 1947), österrikisk toppdiplomat som 1999-2002 var Hög representant för Bosnien och Hercegovina (en post som Carl Bildt tidigare innehade). Han har skrivit flera böcker om konflikterna på Balkan. Friedrich Buchmayr (f 1959) österrikisk litteraturvetare och Strindbergexpert som bl a byggt upp ett Strindbergmuseum i Österrike!

Schweiz
Peter Stamm (f 1963) skriver prosa och drama för både radio och teater på ett sparsmakat språk som för tankarna till både Camus och Hemingway. Dorothee Elmiger (f 1985) anses vara en av de mest lovande unga författarna från alpnationen. Melinda Nadj Abonji (f 1968), mottog förra året prestigepriset Deutscher Buchpreis för sin roman Tauben fliegen auf som enligt motiveringen ”ger en fördjupad bild av ett samtida Europa i uppbrott”. Gabrielle Alioth (f 1955), författare som skriver romaner, noveller, barnböcker och reseberättelser. Sedan 1984 är hon bosatt på Irland. Peter von Matt (f 1937), litteraturprofessor som bl a specialiserat sig på ETA Hoffmans och Max Frischs litteratur.

New York-suckers, titta hit!

2011-03-17T14:57:00.002+01:00

Alla ni som är New York-romantiker. Ni som gillar Paul Auster, Jonathan Safran Foer, Joseph O'Neill, Siri Hustvedt osv bla. därför att deras böcker ofta utspelar sig i det stora äpplet. Ni (och alla andra såklart) ska lyssna nu:

Läs Världens väldghet (Let the Great World Spin i original) av Colum McCann. Se här vad jag sklrivit om denna fina bok tidigare och gå sedan och köpa den.

Jag läser mycket på engelska och brukar beklaga mig över hur lite av det jag gillar som översätts till svenska. Jag vill ju att alla andra, även de som inte känner sig så bekväma med att läsa på engelska, ska få del av dessa fantastiska läsuppleveler. Ett exempal på en författare som jag älskar, men som de svenska förlagen inte har fattat att de måste översätta är Michael Chabon. Varje gång som en av dessa böcker översätts blir jag lika glad. Nu har Lindqvist Publishing fått till en svensk utgivning av Colum McCanns senaste. Jag klickar på gillaknappen.

Se så, iväg med dig nu, sitt inte där och slösurfa. Boklådorna stänger om några timmar!

Trion som vrider upp bloggosfären

2011-03-16T17:08:00.000+01:00

Somliga menar att årets kulturhändelse, ja det måste ju vara utdelningen av Nobelpriset i litteratur, Bok- och biblioteksmässan i Göteborg eller Falukorvens dag. Jag vill inte gå så långt som att häva att de har fel, men det har de. Årets kulturhändelse, alla kategorier, är att A fraction of the web, Illusionernas blogg och Kafka på jobbet, med start nu på måndag, kommer att publicera fem avsnitt poddradio där vi diskuterar Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen.

Vän av ordning kanske säger: men det där görs ju redan av P1. Visst, men vi gör det roligare, smartare och snyggare. Bättre helt enkelt. Vi använder oss dock av samma lässchema som P1. Således:

Träff 1 måndag 21 mars: Vi läser t.o.m. sidan 149.
Träff 2 måndag 28 mars: Vi läser t.o.m. sidan 302.
Träff 3 måndag 4 april: Vi läser t.o.m. sidan 450.
Träff 4 måndag 11 april: Vi läser t.o.m. sidan 600.
Träff 5 måndag 18 april: Vi läser ut boken.

Hos Kafka på jobbet kan ni läsa en lite mer utförlig beskrivning av denna poddsändning.

Glöm nu inte, för allt i världen, att lyssna på måndag. Ni vill väl kunna hänga med i diskussionen kring fikabordet på jobbet på tisdag?

Europas bästa litteratur

2011-03-15T08:00:00.001+01:00

Tidigare i vintras kom jag över en samling med europeiska noveller. Boken heter Best European Fiction 2011 och består av ett fyrtiotal noveller från lika många länder i Europa. Alltifrån Frankrike, Tyskland och Spanien till Moldavien, Lichtenstein och Montenegro finns representerade i boken.

Naturligtvis går det inte att skriva en recension av boken som helhet, till det är den alltför spretig. Dock spretig i en positiv bemärkelse. Antologin bjuder på en väldig spännvidd. En hel del av novellerna gillade jag verkligen, andra inte alls. Men som helhet är jag väldigt glad att jag läst den här boken. Vill man, som jag, försöka läsa litteratur från udda länder är den här antologin the shit, ska man leta romaner från alla dessa länder är det nog snart sagt omöjligt att lyckas.

En reflektion jag har gjort under läsandet av den här boken är att nationell litteratur är ett något problematiskt begrepp. Flera av författarna har bara bott en del av sin barndom i sitt "hemland" och verkar från ett helt annat land. Vad konstituerar en tjeckisk, portugisisk eller för den delen, svensk litteratur? Vad gör en bok rysk, norsk, bosnisk eller norsk? Är det språket den är skriven på, författarens födelseland eller något annat? I det globaliserade, post1989- och postbalkankrigpräglade Europa av idag är sådana här frågpr inte helt lätta att svara på. Och kanske inte ens relevanta.

Romtips eftersöks

2011-03-14T09:00:00.002+01:00

Jag behöver Romtips. Ja, alltså, jag ska inte göra Cuba Libre till mina kubanska kusiner. Inte heller ska jag bjuda mina ryska dito på kaviar. Den som trodde att jag ska fylla på mitt förråd med Read Only Memory skivor har också fel. Inte heller ska jag åka hem, till Göteborg, vilket jag antar att de flesta läsare av detta inlägg tror med tanke på nivån på vitsarna.

Nej jag ska åka till Rom. Och behöver lite tips. Eftersom det här är en bokblogg passar det ju fint med att ge mig tips på boklådor man inte får missa (om det nu finns sådana i Rom). Men kanske har någon också en idé om var man kan äta den bästa risotton, var man kan köpa den bästa osten eller något annat ro(m)ligt. Och ja, jag bjuder på den sista vitsen.

Hur fan kan man motivera en svensk vapenindustri?

2011-03-13T20:03:00.000+01:00

Ok, det här inlägget har inget med böcker att göra, men jag bara måste skriva av mig. Jag ser just nu på Rapport där de rapporterar om att svenska vapen har hamnat hos rebellerna i Libyen. Talespersonen för den svenska vapenindustrin verkar förvånad. Man säger sig ha en noggrann kontroll över att vapnen inte hamnar i fel händer. Men vad är fel händer? Enligt mig är fel händer alla händer som ämnar hantera ett vapen. Innebär kontrollen av den svenska vapenexporten att man bara säljer sina vapen till FN? Jag tror tyvärr inte det.

Hur fan kan man motivera en svensk vapenindustri och vapenexport idag? Det finns ingen anledning till att Sverige ska hjälpa idioter runt om i världen att ha ihjäl folk. Nej, lägg ner Bofors i morgon säger jag!

Bokmässan here I come!

2011-03-10T10:25:00.000+01:00

Sådär, nu har jag bokat hotell i Götet för Bokmässan. Det blir fyra nätter i Sveriges Gdansk (okej, jämförelsen haltar lite). Jag kan tipsa alla som har tänkt sig en göteborgsvistelse under bokmässeveckan att börja titta på boende nu, det börjar bli fullbokat på många ställen. Iaf om man har tänkt sig att bo på hotell hyffsat nära mässan utan att behöva betala en hel månadslön för rummet.

En urban safari med stora problem

2011-03-08T08:00:00.003+01:00

Jag har läst Urban safari. 12 storsäder av Bobo Karlsson av, just det, Bobo Karlsson och jag är kluven. Först en liten beskrivning, sedan tar jag det som är bra med boken följt av det som är mindre bra.

Boken innehåller 12 kapitel, vart och ett om en stad. Amsterdam, Beirut, Buenos Aires, Rio de Janeiro, Los Angeles och Stockholm är några av städerna han behandlar. Han berättar om de olika stadsdelarna och vad de har för karaktär, om städernas "själ", om krogar och klubbar han gillar, om människorna som bor i städerna osv. Det är ingen reseguide, snarare en samling personliga reportage som innhåller en del tips.

I de flesta kapitlen lyckas Karlsson förmedla det som han lockas av hos städerna, varför han älskar dem så. I många falla blir man faktiskt riktigt sugen på att själv resa dit. Jag tor också att om man ska åka till någon av de städer som boken behandlar, då kan man nog få rikgigt bra tips på vattenhål som kanske inte finns i guideböckerna. Slutkaptilet om Stockholm är också intressant på sitt sätt. Det är kul att läsa om sin hemstad ur ett annat perspektiv.

Boken har emelletid stora problem. Långa partier (ibland hela kapitel på 30-40 sidor) ägnar författaren åt at bara rabbla en massa coola, sexiga, hippa, häftiga, fräcka, balla ställen och skulle jag fått en femma för varje bartender- krögar- dj- eller kyparnamn som nämns skulle jag ha råd att faktiskt besöka alla de städer boken hanldar om. Dessa uppräkningar blir ibland ordentligt långrandiga.

Ett annat problem med boken är Karlssons, vad det verkar som, närmast totala blindhet för stora problem som gentrifiering och sexturism. Det senare verkar han se som en kuriös liten detalj som sätter färg på hans vistelser i städer som Bankok, Amsterdam och Rio. Det förra identiefierar han visserligen som ett problem, men hans perspektiv är det att det är synd att de fattiga försvinner från en cool, sexig eller hip stadsdel, eftersom de ju bidrar med en äkthet, patina och ruffighet som stadsdelar som gått igenom gentrifieringsprocessen har förlorat. Jag blir faktiskt lite lätt illamående när jag läser Karlssons "analyser" av de sociala aspekterna av detta. Han uppvisar en form av socioekonomisk kolonialsim. Fattigdom och annan social misär är exotiskt i hans ögon.

Trots bokens stora problem blir dt en trea i betyg, p.g.a. det som ovan anförts.

Hemma hos läsarna

2011-03-07T10:42:00.000+01:00

För dig som mot förmodan misade mig i radio i fredags finns lyssningsmöjligheter här. Om du inte vill lyssna på de andra lirarna kan du spola fram till 29 min in i programmet. Håll till godo.

Aporna tar över bokbloggosfären

2011-03-04T16:19:00.001+01:00

Det här är ju visserligen Illussionernas bloggs område, men jag vill hjälpa honom lite på traven. Det behövs mer apor i bokbloggosfären. Nu när det är fredag eftermiddag vill jag dela med mig av något av det roligaste som finns. Kolla in Alejandro Fuentes Bergström, roligare än så här blir det inte.

Spetsa öronen - A fraction of the web hörs i radio

2011-03-03T11:37:00.000+01:00

Om ni bara ska lyssna till ett radioprogram i år, ja då ska ni lyssna i morgon fredag kl 18:15 i P1. I programmet Hemma hos läsarna pratar jag och några tjommar till om läsning, böcker och litteratur. Om du mot förmodan skulle missa denna mediahändelse eller om det jag sa var så smart (eller osammanhängande) att du bara måste höra det igen, ja då kan du avnjuta reprisen på lördag kl 16:03, också i P1. Som den tekniktillvände nutidsmänniska du förmodligen är (eftersom du läser "bloggar" på "Nätet", eller "Webben") tar du med all säkerhet chansen att även lyssna på programmet som pod. Allt för att för att riktigt få vältra dig i min sköna stämma. Håll till godo.

Bloggtorka eller gott omdöme

2011-03-02T17:15:00.000+01:00

Den senaste tiden har jag inte varit så aktiv som jag brukar här på bloggen. Det kan bero på något av följande:

Jag har jobbat väldigt mycket
Jag har inte haft något vettigt att berätta
Jag har ingen katt som jag kan lägga upp bilder på
Jag har inga snygga tekoppar att lägga upp bilder på
Värmländsk design och böcker är inget vinnande koncept
Jag har en katt, men den har tuggat sönder mina fingrar, så att jag inte kunnat skriva
Mitt språkcentra har varit tillfälligt ur funktion p.g.a. ett strömavbrott
Jag har varit bortförd av utomjordingar

Minst några stycken av ovanstående alternativ är korrekta. Om du gissar vilka vinner du faktiskt ingenting, snarare har du förlorat, förlorat tid på att läsa den här skiten.

Vän av ordning vill kanske påpeka att detta inlägg är precis ett sådant meninglöst dito som jag ovan ansett vara mig ovärdigt. På det tänker jag bara svara: nu vet du hur det känns att läsa ointressant jox.

PS. Jag återkommer vilken dag som helst med ett bokrelaterat inlägg som precis som vanligt kommer vara av yppersta klass sett till innehåll, komposition, språkbehandling och finess.

The Finkler Question av Howard Jacobson

2011-03-01T09:47:00.002+01:00

Ibland läser man en bok som är så bra att den är bortom att vara en page-turner; när man läst en sida vill man inte skynda till nästa, nej man vill läsa sidan igen och igen. För det är så djävla bra. En sådan bok dyker jag på max en gång per år. Howard Jacobson Bookerprisvinnande The Finkler Question visade sig vara en sådan bok.

Julian Treslove är en knappt 50-årig, pessimistisk ungkarl i London. Han har tidigare haft ett själadödande jobb på BBC, men för närvarande jobbar han som look-alike. Han har nämligen egenskapen att till utseendet likna alla och ingen. Två av Tresloves bästa vänner är den 90-årige änklingen Lido och den jämnårige dito Finkler. Dessa båda män är judar, vilket inte Treslove är. Han vill dock gärna vara en av dem och efter att ha blivit rånad och tyckt sig höra att gärningskvinnan kallade honom för jude, börjar han få för sig att han är just detta, en Finkler som han kallar dem. Han går mer och mer in i sin nya judiska identitet, han lär sig jiddish, han flyttar ihop med en judisk kvinna, han t.o.m. börjar fundera på att omskära sig, men känner ändå att han inte rikigt är en av dem.

The Finkler Question är en satirisk, men också allvarlig analys av den judiska identiteten. Vad innebär det att vara jude idag? Varför existerar antisemitism? Helt enklet, vad är den judiska identiteten? Alla som hyser en fascination för judendomen och någon gång tänkt: tänk om man vore jude, ska läsa denna bok.

Det blir en solklar femma i betyg. Fem plus.

Myggholkarnas herre

2011-02-28T09:31:00.000+01:00

Idag är det Myggholkens dag. Med vilken bok firar du denna begivenhet? Goldings Flugornas herre, Lundgrens Myggor och tigrar eller kanske rentav Castillons Insekt?

Jag gissar att det här är en temadag det kommer surras rätt rejält om här i bokbloggosfären. Och varför inte? Vi bloggare brukar ju vara insekts..., nej förlåt insiktsfulla.

Bokreatips på riktigt

2011-02-25T09:05:00.000+01:00

Ni som bor i Stockholm kanske kan itressera er för det faktum att NK:s bokavdelning idag och i morgon har 50% på hela sortimentet. Inte illa om ni frågar mig.

Rea - och jag är sliten

2011-02-22T21:38:00.000+01:00

Nu har jag jobbat två tio-timmarspass i rad i bokhandeln och plockat fram böcker, böcker och ännu mer böcker. Det är tur att det inte är bokrea oftare. Det skulle varken min rygg eller mina numera nariga händer uppskatta.

För övrigt kan jag tipsa om att Hedengrens i Stockholm har 40% på hela sitt svenska sortiment under rean. Inte illa om ni frågar mig.

Smaken är som röven: klöven

2011-02-18T10:17:00.000+01:00

Min flickvän har fått för sig att vi har diametralt olika smak när det kommer till böcker. Om jag säger att en bok är bra tar hon det som intäkt för att hon inte kommer att gilla den. Hur kunde det bli så här?

Bokrean upp i halsen

2011-02-17T15:29:00.000+01:00

Bokrean har inte ens börjat än, det är 6 dagar kvar, men den står mig upp i halsen. Google reader fylls av inlägg där folk listar vilka "fynd" denna "bokfest" har ett erbjuda. Ett inlägg till där billiga kartonageupplagor av topplisteböcker listas och jag får psykbryt. Kan ingen i stället tipsa om de riktiga fyndmöjligheterna, bortom de stora kedjornas kataloger? (Som tex att NK och Söderbokhandeln i Stockholm brukar ha 40 % på hela sortimentet.)

Observera att denna antipati inte har spridit sig till mitt professionella jag; det ska bli jättekul att jobba på rean nästa vecka!

Heja mig, min blogg fyller 1 år!

2011-02-17T10:53:00.000+01:00

Idag fyller A fraction of the web 1 år; grattis lilla blogg! Jag har testat lite olika tonfall, lite olika infallsvinklar, lite olika grepp här på bloggen. Nu känner jag att jag har börjat hitta formen. Vi får väl hoppas att mitt skötebarn lever i all välmåga iaf ytterligare ett år.

Att publicera besöksstatistik på sin blogg är väl knappast något man får stora bloggpriset för. Det anses väl närmast självförhävande, och med all rätt. Men va fan, vi pratar ju om en ettårsdag här! Då har man rätt till vissa egotrippar.

Här kommer således lite statistik från bloggens första levandsår:

Antal inlägg: 297 (inklusive detta)
Antal besök: 8 299 (t.o.m. igår)
Antal sidvisningar: 17 183 (t.o.m. igår)
Antal kommentarer: 634

Mest lästa inlägg:

Alla pakets dag

2011-02-15T19:30:00.001+01:00

Igår jobbade jag i bokhandeln. Det var alla hjärtans dag som ni kanske känner till. Jag trodde att folk mest köpte små sötsliskiga nallebjörnar, blommor och choklad till S:t Valentins ära. Men jävlar i min låda så fel jag hade. Man köper böcker. Igår slog jag in så många paket att fingrarna så när sitter kvar.

Kul iofs att folk köper böcker i stället för annat jox.

Spökerier, men ändå bra

2011-02-12T17:00:00.000+01:00

Jag har ju varit inne på det tidigare, det här med mitt förhållande till spökerier i böcker. Jag är vad man brukar kalla kluven. Men om det görs på rätt sätt kan det vara riktigt bra. En som lyckas med detta är Sarah Waters i sin senaste roman Främlingen i huset.

På den engelska landsbygden, i Warwickshire, ligger Hundreds Hall, ett sort gammalt adelssäte. Handlingen kretsar kring detta hus, familjen Ayres som bor där och deras läkare doktor Faraday. Boken innehåller flera teman. Vi har en kärlekshistoria, en skildring av krocken mellan det gamla och nya England (boken utspelar sig i slutet av 1940-talet), kollisionen mellan förnuftet och det som finns bortom samt sist men inte minst en spökhistoria.

Hade det inte varit för de övernaturliga elementen i storyn, skulle jag nog ha tyckt lite mindre om den här boken. Jag skulle dock fortfarande ha gillat den, men kanske inte lika mycket. Waters hanterar spökerierna på ett snyggt sätt. Hon går aldrig över gränsen till att det blir töntigt eller mindre trovärdigt. Handlingen innehåller tillräckligt mycket realism mellan det orealistiska (boken är en bit över 500 sidor) för att det ska bli riktigt krypande när det händer skumma grejer.

Avslutningsvis vill jag tycka lite om slutet, så nu får alla som vill undvika spoilers sluta läsa, blunda eller hålla för öronen. Waters lämnar det öppet för att det skulle kunna var Faraday som är roten till det onda på Hundreds Hall, detta kunde hon ha gjort lite mer av. Tänk er ett arkiv-x-slut på boken. Det hade smakat mumma!

Nåväl det blir en femma i betyg.

Det är så brunt, så brunt. Och lite beige.

2011-02-11T16:04:00.000+01:00

Jag håller på att läsa Svinalängorna av Susanna Alakoski och jag känner hur jag uppfylls av finsk ångest, spritångor och bruna textiltapeter. Fortsätter det så här riskerar min hjärna att transformeras till en amorf beige-brun blobb. Den enda rimliga utgången av detta är en sågning av guds nåde. Det är jag eller boken, så är det bara.

Isabel Allende släpper nytt

2011-02-10T19:00:00.002+01:00

I juni kommer det ut en ny bok av Isabel Allende på svenska. Zarités frihet heter den. Det ser jag fram emot.

Ska jag ändra bloggnamn?

2011-02-10T10:08:00.000+01:00

Jag funderar lite på att försöka hitta ett bättre namn på min blogg; ett namn som är lättare att komma ihåg. Jag frågar er som läser här: skulle jag vinna något på att byta bloggnamn?

Är det någon som har erferenheter av att ha ändrat? Tappar man läsare i processen? Hur funkar det med ha två blogspotadresser som båda går till samma blogg (kan man överhuvudtaget ha det)? All input är välkommen.

Bokmässeappen - snart i en smartphone nära dig

2011-02-10T09:15:00.000+01:00

Under måndagens inspirationsträff på Bokmässan i Göteborg fick jag tillfälle att framföra åsikten att man borde fixa fram en bokmässeapp. En app där man kan planera sin bokmässa, se kartor, få aviseringar om när semiarier börjar etc. Det verkade som att de tog detta till sig och t.o.m. redan hade funderat i dessa banor. Förra året gick jag omkring med en hel hög papper bestående av mässkatalog, seminarieprogam, karta och en utskrift av det jag hade planerat i Mässplaneraren på communityn. Efter en timme låg denna lunta under en än digrare bunt av inköpta böker, varför jag fick rota djupt i väskan eller följa min intuition för att veta vad jag skulle gå på för seminarier. I september kanske jag kan förlita mig på bra app i stället.

Bokmässan och bloggarna - några reflektioner

2011-02-08T09:30:00.005+01:00

Söndag till måndag var jag på en inspirationsträff på Bokmässans kansli i Göteborg, tillsammans med ett gäng andra bloggambassadörer för mässan i fråga. Det var rackarns trevligt. Det var kul att träffa andra bokbloggare (det var första gången jag träffade någon annan ur detta märkliga släkte), vi fick god mat, intressanta inblickar i Bokmässan bakom kulliserna och ett kungligt boende högt upp i Hotell Gothia Towers.

Men jag kan inte låta bli att fundera över eventuella baktankar från värdens sida. Jag fick en toppenhelg i Göteborg med lyxigt boende och god mat. Jag får två stycken 4-dagars seminariekort till mässan i höst. Och visst, de fick en massa input av oss bokbloggare på hur de ska förbättra mässans community. Men är det bara det de vill ha? Naturligtvis räknar de med att också få en massa good-will och "gratis" reklam. De vet att inte underskatta bokbloggarnas "makt".

Jag tänker inte vara kritisk för sakens skull, men jag tänker heller inte falla i fällan och lovebomba. Det kanske är det så enkelt att som den kulturarbetare jag är, så är jag inte van vid att bli bjuden på massa fina grejer hur som helst. Då börjar jag ana ugglor i mossen.

Nog om detta. Jag återkommer senare med några reflektioner kring saker vi diskuterade i Göteborg.

Här är några andra bloggamassadörer som har bloggat om träffen i Götet:

Ah, men va fan?!

2011-02-04T12:29:00.005+01:00

Aka-porr heter det visst. En term som beskriver det som det frossas i av dem som lider av något som närmast torde kunna betecknas som en tvångsmässig, närmast sjuklig vurm för akademiska mijlöer. Tänk Oxford. Jag antar att filmer som I döda poeters sällskap och böcker som Ondskan faller in under detta begrepp.

En annan kulturtrend är denna med vampyrer, spöken och annat jox. Vuxna människor verka gilla att läsa sagoböcker där patologiska idioter snaskar på andras halsar och frossar i deras kroppsvätskor.

Kombinerar man dessa tu får man Amanda Hellbergs bok Döden på en blek häst, en bok som nästan (tack Feuerzeug för att du bidrar med något annat) enhälligt hyllas både i gammelmedia och i blogosfären. Till och med herr Thente i DN hyllar. Och jag undrar: vad är grejen?

Alla mäniskor i den här boken är antingen mystiska, skrämmande, överdrivet känslosamma eller bara dumma i huvudet. Och hela persongalleriet är litterära arketyper - vi har både en Mr Darcy, den excentriske och känslosamma gaykillen och den manschauvinistiske professorn. Storyn är förutsägbar, språket överlastat av adjektiv och skrämseleffekterna ickfungerande. Jag är kanske för smart för den här boken, men varje gång Hellberg bygger upp till en överaskande vändning har jag redan fattat för länge sedan vad det handlar om.

Boken inneåhåller flera helt omotiverat (tänkt) läskiga passager. Varför t.ex. blir Majas morsa mördad på ett sätt som om hon var med i 90-talsskräckisen Candyman? Ett mord som man aldrig får sin lösning. Det hade varit mer trovärdigt om hon bara hade dött i sömnen eller druknat i sina egna spyor.

Någon säger kanske: ok, du gillade inte boken, men kan du inte försöka vara lite nyanserad och saklig? Svaret är nej. Nyanserad har jag redan varit och jag hade utlovat en praktsågning.

Jag skulle kunna var arg på något som faktsikt betyder något, som att jämställdheten på min ena arbetsplats liknar den 1985, eller att folk på min andra arbetplats kommer in och frågar efter pojkiga födelsedagskort. Men det här är nu en gång en bokblogg och då är det främst böcker som ska sågas. Och därmed basta. Och punkt.

Elake bloggern

2011-02-04T09:00:00.002+01:00

Jag läste nyss Illusionernas bloggs sjukt roliga inlägg om bottennappen i Svensk bokhandels vårkatalog och jag blev inspirerad. Inspirerad till att skriva något elakt, en riktig praktsågning om något jag inte gillar. Ofta försöker jag lägga band på mig för att inte trampa folk på fötterna. Men jag hoppas kunna frambringa ett inlägg här på bloggen som är så surt att bloggen Vad är det för fel på folk framstår som rena lyckopillret.

Jag åtekommer.

Rännstenslittertur

2011-02-03T10:44:00.002+01:00

Idag tappade jag en bok i en vattenpöl. Utanför huset där jag bor var det glashalt och jag halkade till och boken jag höll i flög ur min hand och landade med ett plask i nämnda pöl. Som tur var hade jag ett pocketomslag på den (alltså boken, inte pölen), men den blev rätt geggig ändå. Förra veckan tappade jag en inbunden bok på bussen, den flög ur min hand vid en inbromsning och gled någon meter med de uppslagna sidorna ner mot det kladdiga bussgolvet. Jag hoppas att det här inte är en trend, isf måste jag nog börja laminera mina böcker (varenda sida) innan jag läser dem.

Döden på en blek häst av Amanda Hellberg

2011-02-02T09:13:00.004+01:00

Jag brukar inte läsa skräck. Inte för att jag inte gillar att läsa läskiga saker. Tvärtom, det finns en tjusning i att bli riktigt skraj. Men problemet är att en skräckroman ska vara ordentligt välskriven om den inte ska kännas sökt eller rent av töntig. Nu har jag visserligen ingen diger erfarenhet av att läsa skräcklittertur, men jag vet bara två författare som kan skriva trovärdig skräck: Stephen King och John Ajvide Lindqvist. Amanda Hellberg lyckas, i sin nya bok Döden på en blek häst, inte att nå upp till samma nivå.

Hellbergs bok handlar om den svenska tjejen Maja Grå som flyttar till Oxford för att plugga konst. Alldeles innna detta har hennes mamma mördats. Maja har dock inte haft någon kontakt med sin mamma på många år. Ganska snabbt efter att Maja har hamnat i Oxford börjar en massa mystiska saker att hända. Nyckelordet här är “snabbt”. Jag tänker att det finns en anledning till att skräckromaner ofta är ganska (eller väldigt) tjocka. Att bygga upp stämningen och invagga läsaren i känslan av att allt är som vanligt, men att något kan hända när som helst, kräver sina sidor. Hellbergs bok är bara drygt 300 sidor. Jag köper iaf inte en story där märkliga sker börjar hända direkt och på vara och varannan sida. Då känns det hela bara sökt och töntigt. Jag blir helt enkelt inte rädd.

En annan mindre bra sak med boken är att jag på flera ställen fattar saker långt innan det är tänkt att man ska fatta dem. Då försvinner hela det för skräcken så väsentliga överraskningsmomentet. Jag tror att Hellberg underskattar sina läsare.

Jag kan tyvärr inte ge den här boken mer än en tvåa i betyg.

(rec.ex.)

Den nationella litteraturen, hur ser den ut?

2011-02-01T11:17:00.001+01:00

Jag har precis börjat läsa en novellsamling med samtida berättelser från c:a 40 olika europeiska länder. I förordet funderar den amerikansk-irländske författaren Colum McCann kring vad som utgör nationell identitet och särprägel. Vad gör en bok rysk, bosnisk eller norsk? Är det språket den är skriven på, författarens födelseland eller något annat? I det globaliserade, post1989- och postbalkankrig-präglade Europa av idag är sådan här frågor inte helt lätta att svara på. Och kanske inte ens relevanta? Ett mycket intressant ämne tycker jag.

Katt i Warszawa av Slavenka Drakulic

2011-02-01T10:42:00.004+01:00

Katt i Warszawa och andra berättelser från livet under kommunismen är en novellsamling av den Kroatisk-Svenska författaren Slavenka Drakulic. Novellerna har formen av fabler och berättarna är en katt, en papegoja, en hund, en mullvad, en björn etc. Alla novellerna är berättade i modern tid, men handlar främst om hur livet tedde sig innan 1989-1991. Skillnaderna mellan nu och då är ett genomgående tema i boken.

Det är intressant att läsa om tillvaron i länder som Albanien, Bulgarien och Rumänien innan muren föll och jag gillar greppet med att beskriva flera olika länder bakom järnridån, alla med en historia som är annorlunda de andras.

Jag har emellertid två problem med den här boken. Det ena rör fabeln som genre. Jag har svårt att ta den på allvar. Visst Drakulic kan ge oss lite annorlunda perspektiv på saker när hon låter djur vara berättarna, men jag tycker det känns krystat. Mitt andra problem har med berättarstilen att göra. Hon använder sig av greppet att låta berättarna rikta sig mot en tänkt lyssnare/intervjuare, i stället för till läsaren. Jag gilar det inte alls. Samma berättarteknik har tidiagr fått mig att sluta läsa i övrigt bra böcker, som t.ex. Den ovillige fundamentalisten av Mohsin Hamid.

Det sammantagna betyget blir en trea.

Ilustrado av Miguel Syjuco

2011-01-31T21:02:00.005+01:00

På omslagsflikarna jämförs Miguel Syjuco med Jonathan Safran Foer och Junot Diaz och jag måste säga att det finns vissa likheter framför allt i sättet att berätta. Ilustrado är i alla händelser en riktigt bra bok.

Bokens huvudperson, Miguel Syjuco (författaren använder sig alltså det gamla postmodernistiska greppet att låta huvudpersonen bära samma namn som författaren själv och därmed ge sken av att boken har självbiografiska element), bestämmer sig för att försöka ta reda på varför hans läromästare Crispin Salvador plötsligt dog och var hans eventuella sista (outgivna) bok finns. Detta sökande leder honom hem till Filippinerna (han bor i New York). Vi får följa med på en resa både i Miguels, Crispins och hela Filippinernas historia. Detta görs bl.a. genom att berättelsen om Miguel interfolieras med utdrag ur Crispin Salvadors böcker, av vilka ett flertal behandlar Filippinernas historia.

Jag gillar verkligen det sätt på vilket Syjuco leker med romanformen. Han blandar in utdrag ur andra (visserligen fiktiva) böcker, han ger med olika grepp boken sken av att vara självbiografisk och min favvopassage är den när han placerar sin förment verklighetsbaserade huvudperson i samma kontext som ett antal fiktiva författare.

Om du gillar författare som Paul Auster, Junot Diaz, Jonathan Safran Foer och Roberto Bolaño är jag ganska säker på att du kommer gilla Ilustrado. Det gjorde iaf jag.

Slutligen vill jag bara säga något litet om slutet, så nu varnar jag för spoilers. Om du inte vill veta något om slutet ska du inte läsa längre.

Jag älskar slut i böcker och filmer när hela handlingen vänds upp och ner och man lämnas fylld av frågor och fascination. I filmens värld är kanske De misstänkta det bästa exemplet. Och i viss mån Shutter island. På de sista sidorna i Ilustrado vänds allting upp och ner. Ingenting är som man har trott boken i genom. Nej, tvärtom!

Best European fiction 2011

2011-01-30T11:05:00.002+01:00

Jag har ett långsiktigt mål med min läsning: att läsa något, om så bara en novell, essä eller kort dikstsamling, från alla jordens länder (jag har uppe i drygt 40 än så länge). Det borde inte vara omöjligt, jag har ju förhoppningsvis några decennier till på mig. Det svåra är att hitta litteraturen i svensk eller engelsk översättning. Igår när jag var på Hedengrens i Stockholm (Sveriges kanske bästa boklåda) köpte jag en bok som heter Best European Fiction 2001. Det är en novellsamling som innehåller berättelser från c:a 40 olika europeiska länder och regioner. Allt från "stora kulturländer" som Frankrike, Tyskland, Storbritannien och Spanien till nationer som kan vara lite svårare att få tag på litteratur från som Lichtenstein, Moldavien, Montenegro och Georgien. Även vissa regioner som inte är egna länder är representerade, som Katalonien och Wales. Jag har redan hunnit läsa två noveller och det lovar gott. Det ska bli riktigt intressant att läsa den här boken.

Utrensning i bokhandeln

2011-01-28T13:37:00.005+01:00

Igår när jag jobbade i bohandeln packade jag ner en massa böcker som skulle returneras till huvudlagret. Vi tömde våra hyllor helt eller nästan helt på titlar som Själens osaliga längtan av Audrey Niffenegger, Den röda grevinnan av Yvonne Hirdman och Bad Boy av Peter Robinson (sammanlagt drygt 40 titlar). Vi plockade t.o.m. bort titlar som fortfaranade låg på vårt nyhetsbord.

Jag tycker det är lite sorgligt att nu ska ingen få köpa dessa böcker längre i inbunden form (i alla fall inte i den butik där jag jobbar). Men jag tycker också att det visar på en tråkig trend inom bokbranschen de senaste åren. Vi rensar ut de inbundna böckerna från hyllorna redan innan de har hunnit komma ut på pocket och böcker kan hamna på bokrean ett år efter att de har kommit ut. Böcker är en färskavara idag, inget tal om saken. Att gå till en medelstor bokhandel i Sverige idag och försöka få tag på en roman som kom ut för fyra år sedan är snart sagt omöjligt.

Mer Murakami i mars

2011-01-28T08:55:00.003+01:00

Jag har slut på "m", eller jag hade ett kvar. Så det här inlägget ko er inte att vara so det förra o uraka i. Jag ville bara berätta att uraka is Norwegian wood ko er på bio i ars. I Stockhol där jag bor går den på Bio Rio vid Hornstull (de har dock inte uppdaterat sin he sida o det än, en jag vet det från andra källor).

The best that can happen to a croissant av Pablo Tusset

2011-01-26T08:49:00.006+01:00

I söndags hade vi träff med bokcirkeln. Den här gången hade vi läst Det bästa som kan hända en croissant (jag läste den dock på engelska) av spanjoren Pablo Tusset.

Huvudersonen heter Pablo och är en alkoholiserad slacker. Han är lite av familjens svarta får. En dag försvinner hans bror och Pablo dras in i en serie märkliga händelser.

Det finns egentligen inte så mycket att säga om den här boken. Den är småkul, småtrevlig, småskruvad, småbra. Ja, ni fattar. Det blir en trea i betyg. Jag måste dock göra två kommentarer. Den ena har med översättningen att göra. Jag läste den på engelska medans de andra i gruppen läste den på svenska. I min bok var Euron valuta, men i den svenska överättningen var det Pesetas. Boken kom ut 2001 i original och Euron infördes i Spanien först 2002, så i originalet måste det ha handlat om Pesetas. Men varför översattes det till Euro? (Alla belopp är också omräknade.)

Den andra kommentaren rör omslaget. Mitt exemplar hade så fult (och omotiverat) omslag att jag knappt vågade ha med mig den på tunnelbanan. Jag förstår inte hur de tänkte på förlaget när de valde detta bedrövliga omslag.

The Night Bookmobile av Audrey Niffenegger

2011-01-25T15:51:00.008+01:00

Nu har jag läst Audrey Niffeneggers grafiska roman The Night Bookmobile.

En kvinna är ute och promenerar en natt i Chicago och ser en bokbuss stå parkerad längs en gata. Det visar sig att bussen innehåller allt hon någonsin läst och endast det. Hon ägnar sedan många år att försöka hitta denna buss en gång till och försakar det mesta i sitt liv, utom läsningen. Jag ska inte avslöja mer för att intet spoila slutet, men det går inte enbart bra för vår hjältinna.

Boken är dels en hyllning till läsandet, böckerna, biblioteken och den läsande mäniskan. Men den ställer också frågan om hur myckt det är värt att försaka för att få ägna sig åt sin passion - läsningen. Kvinnan i The Night Bookmobile går över gränsen, vilket hon blir smärtsamt medveten om, men samtidigt finner hon frälsningen, för att uttrycka sig religiöst (viklet faktiskt ligger nära till hands när det handlar om den här boken). Som bokmal får man sig en liten tankställare. Det fick iaf jag. Och jag ger The Night Bookmobile en fyra i betyg.

Read!

2011-01-24T12:59:00.000+01:00

Lika som bär?

2011-01-24T10:59:00.003+01:00

En av mina käpphästar är ju att de som designar omslagen till dagens böcker har dålig fantasi. Här är ännu ett exempel, jag tycket att det är lite väl lika. Vad tycker du?

Miguel Syjuco hyllar Zafon

2011-01-22T17:40:00.005+01:00

Jag håller just nu på och läser Ilustrado av den filippinske författaren Miguel Syjuco. Jag har inte kommit mer än hundra sidor, men det verkar lovande. På ett ställe i början av boken återges ett litterärt samtal mellan två av bokens huvudpersoner. I detta sammanhang räknas ett antal författare upp som den ena karaktären gillar att citera. Jag hajade genast till när jag såg namnet Julian Carax, det är ju Carlos Riuz Zafons fiktive karaktär i Vindens skugga. De andra namnen i uppräkningen av författare är Cide Hamete Benengeli (en fiktiv författare i Cervantes Don Quixote), John Shade (en fiktiv författare i Nabokovs Blek låga) och Randolph Henry Ash (en fikitv författare i A. S. Byatts Confessions).

Kul homage tycker jag. Och ett intressant sätt att placera Ilustrado i en litterär kanon. Intertextualitet i ordets rätta bemärkelse. Det är också ett intressant grepp för att visa att Ilustrado verkligen är ett fiktivt verk. Det finns mycket i boken som annars kunde leda läsaren att tro att det finns ett uns av självbiografica över boken, bl.a. det att huvudpersonen har samma namn som författaren.

Mars - Murakamis månad

2011-01-21T12:25:00.003+01:00

Mars månad, Murakamis månad. Medans modden minskar, Murakami marknadsför, månglar mera. Många människor måste mena Murakami monoton, men meningsutbyte mellan mångförslagna människor medelst media menar motsatsen.

Rösten bakom texten

2011-01-21T11:24:00.005+01:00

Ibland läser författare in sina egna verk. Det är inte alltid med lyckat resultat. Jag kan tänka mig att det att lyssna på en bok av Leif G W Persson som är inläst av författaren inte är någon direkt energikick. En gång hörde jag ett klipp där Selma Lagerlöf läste en av sina egna noveller. Och detta på värmländska. Det var så vackert och hon lät precis som min gamla farmor. Tyvärr kan jag inte hitta klippet någonstans.

Bokhandelshumor

2011-01-17T10:04:00.003+01:00

När kunder kommer in i butiken och frågar efter en bok, men har fått titeln och/eller författarnamnet om bakfoten, gäller det att hålla tungan rätt i mun. Jag försöker att inte rätta dem, oftast märker de att de sa fel när jag plockar fram boken åt dem. Sådan här situationer kan ibland bli väldigt kul. Igår var det en dam inne i butiken och frågade efter "den där boken Hundra sätt att ta sig ut genom ett fönster". Det tog dock inte mer än någon tiondels sekund innan jag förstod att hon var ute efter Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.

Englund vs Ranelid - en mycket märklig "litterär" strid

2011-01-12T13:21:00.005+01:00

I kvällspressen har de senaste dagarna en "litterär" strid pågått. Ranelid har uppmanat ledamöterna i Svenska Akademien att svänga sina lurviga och dessa (alltså ledamöterna, inte deras lurviga) har blivit ordentligt förolämpade och gått till (mot-)angrepp. "Mot" inom parantes därför att jag inte kan se Ranelids uttalande som ett angrepp.

Det är nämligen två saker med det här "bråket" jag inte förstår. För det första: vad var det i Ranelids uttalande som Peter Englund uppfattade så förolämpande att han ansåg det nödvändigt att ge Ranelid en offentlig känga? Och för det andra: varför beter sig Ranelid som en förpubertal pojke.

I någon mån håller jag med Englund i sak; jag tycker inte heller särskilt bra om Ranelid som författare, men är det okej att han som talesperson för Svenska Akademien sågar en författar på det här sättet? Jag tycker inte det.

Min i övrigt så stora respekt för Englund har smolkats något och min bild av Ranelid som märklig och labil har stärkts. Ni få skärpa till er båda två!

Auster och Oz på internationell författarscen

2011-01-12T10:07:00.003+01:00

I maj kommer Paul Auster och Amos Oz till Internationell författarscen på Stockholms kulturhus och idag släpptes biljetterna. För att undvika att jag glömmer bort det, råkar boka in annat eller att plåtarna tar slut har jag redan köpt biljetter. Jag längtar redan.